Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Låt oss fundera en stund på ordet premium.

Det betyder bättre, finare, lite lyxigare och dyrare.

Men när i bilhistorien har kunderna gått i spinn tack vare ett nytt varumärke och lite nya designdetaljer på en befintlig bil?

Citroëns DS-satsning är ingen succé i Europa. Absolut, det verkar fungera i Kina, men det beror på att samma bilar inte säljs som Citroënmodeller. Bilarnas interiörer är fina, men … 

Mercedes försök med Maybachmärket på förlängda S-klassbilar havererade. Jag har också svårt att tro på Seats satsning med Cupramärket – i alla fall så länge som man nöjer sig med att byta märke på en befintlig kaross. 

Det motsatta, att ta beprövad teknik och sälja det billigare under ett varumärke med lägre prestige har däremot fungerat rätt bra, för exempelvis VAG-gruppen som har lyckats utveckla både Skoda och Seat till två rätt självständiga varumärken.

Kunderna gillar att köpa i princip samma sak, fast till ett lägre pris. Av den anledningen kan jag se en möjlighet för Lynk & Co, som bygger på teknik som delas med Volvo – och Polestar – till ett lägre pris.

Dags att fundera på Volvos och Geelys nya varumärke Polestar.

Polestar marknadsför sig som det nya elbilsmärket som lämnar den gamla, trötta bilindustrin bakom sig. Men i mina ögon snavar man ganska klumpigt genom att den första modellen – Polestar 1 – är en laddhybrid, må vara med ovanligt lång räckvidd.

Polestar 2 är däremot en ren elbil och bilen ser fräsch ut, och tack och lov har man kostat på sig en egen instrumentering. Men bilen är, liksom Polestar 1, ritad och utvecklad som en Volvo. Båda bilarna har visats upp som Volvokoncept och där någonstans känns det lite billigt. Originaliteten för varumärket känns inte stabil. 

Volvo är just nu mitt i en fantastisk varumärkesresa och det hade varit grymt bra med en modern sportcoupé med laddhybridteknik och ett helt gäng moderna elbilar. Jag förstår helt enkelt inte strategin bakom Polestar. Det kostar många miljoner att bygga ett nytt varumärke och det tar lång tid. Att däremot köra Polestar som dyrare prestandaversioner, det tror jag hade funkat bra.

På samma vis som BMW har sitt M och Mercedes sina AMG-bilar kunde Volvo ha Polestar. Just nu känns Polestar lite som om BMW skulle bygga om grillen på nya treserien till en stor njure, lasta in batterier och döpa om den till ”i” … Jag tror inte att det hade sålt speciellt bra. 

Volvo har ”Made by Sweden” som pay off och den fungerar bra över hela världen. Men hur ska man sälja in kinabyggda elbilar som baseras på Volvo? Från Volvos sida har man flera gånger kommunicerat att man ska bli världsmästare på elektrifiering.

Att då ta bort de finaste, sportigaste och dyraste äggen från den Volvo-korgen och lägga dessa i nystartade Polestar rimmar inte så bra. Volvos varumärke skulle verkligen lyfta rejält med Polestar 1, alltså Volvo C90 Coupé och Volvo S40 electric.

Som tur är ska jag träffa Thomas Ingenlath, Polestars vd på Genèvesalongen, för att få svar på frågorna. Självklart har man tänkt igenom det här riktigt ordentligt. Det finns ett bra svar. Kanske är det Kinamarknaden som är svaret, att Polestar upplevs som ett nytt fräscht märke, som ett elbils-startuppmärke utan belastning av traditionella förbränningsmotorer. Som en riktigt vass konkurrent till alla nystartade kinesiska elbilmärken.

Bilen då? Den ser kaxig ut, verkar ha rätt teknik och blir säkert väldigt fin att köra. Men än så länge är jag inte övertygad om det intelligenta i att den ska heta Polestar 2, det är ju en Volvo… Eller en Lynk & Co 03…

Synd att leveranserna dröjer till 2020.