Man blir lätt uttråkad av bilar, särskilt fyrcylindriga och eldrivna, de har sällan en stark karaktär som en 900 Turbo eller Lotus Esprit. De kan vara dyra och jättefina – som en E220d eller Taycan – men ändå lite nervlösa på något sätt. Drivlinan gör bilen, jag hade en BMW 323i e36 och fick provköra en kompis 316, han var så stolt över BMW-känslan. Det värsta med den var inte den stora klockan, fönstervevarna eller bristen på motoreffekt. Det var motorkaraktären.
Och här påminns man ofta, som när jag alldeles nyss hyrde en sexcylindrig A6 i USA – det lär knappast hända i Europa – bara några veckor efter en lång tur med en likadan, fast med fyrcylindrig diesel. Likadan bil, men ändå en annan värld.
Ett ganska nytt fenomen är trecylindriga bensinmotorer. Visst hade DKW och Daihatsu Charade det för länge sen men i övrigt var det tunnsått tills Ford kom med sin enliters Ecoboost-motor som faktiskt lyckades få hygglig fart till och med på Mondeon. Snart kom Audi, BMW, Citroën, Peugeot, Renault, VW, ja till och med Volvo med trecylindriga motorer, i XC40 fanns den både som bensin och plug-in-hybrid. Lägre vikt och mindre friktion skulle minska utsläpp och förbrukning. Utfallet övertygade inte alltid, många har återgått till fyrcylindrigt. Att sådana är trista kanske beror på att man haft dem kring sig i alla tider så man har tröttnat. Men trepipen har ett existensberättigande – den charmiga karaktären.
Rusar man den på tomgång låter den som en korsning av en kallstartad B23 med förgasare och tillhörande motorfläkt och en tvåcylindrig mopedbil eller i3 REX, ibland med anstrykning av Briggs & Stratton motorgräsklippare. I stan är trecylindern ganska bökig och högljudd, vibrationerna är påtagliga. När den undantagsvis inte behöver anstränga sig låter den lätt sömnig och lam, som en Hyundai Sonata, Lexus LX450 eller Volvo 264, trötta V6:or som via ansträngt motorljud låter meddela att de motvilligt tar dig till resans mål.
”Att byta från fyra till tre cylindrar är som att lyssna på Kris Kristofferson sakligt framföra Me and Bobby McGee till att låta Janis Joplins rossliga stämma göra detsamma. Mer livfullt, vackrare, mindre förutsägbart. Det stavas karaktär”
Men när trepipen kommer ut på lands-/motorväg och får rasta loss de ofta ganska få hästarna händer något. De tre piporna börjar yla, den hesa stämman blir till skönsång, nu låter den som en rak sexa som verkligen anstränger sig, tänk förgasarbestyckad 280S som kämpar uppför Kassel-backarna med en Knaus på kroken. Jag älskar detta, när motorn måste varvas och låter kraftfull, ansträngd och arg samtidigt. Tänker på alla bilar jag haft med jämn kraftutveckling, oavsett varvtal, Volvo S80 utan turbo, Audi 100 GL5E, Audi A6 3,0 TDI. Hur tråkigt är inte det?
Hela grejen med en fossilmotor är ju att den ska ha karaktär. Långresorna i många sexcylindriga BMW, och tiden i USA med en fullpackad Escalade som växlade ner från tian till åttan när det blev motigt i backarna. V8:an vrålar till, varvräknarnålen hoppar upp från 1 300 till 1 900, skönsången skapar ett leende, varje gång. Upptäcker att jag börjar leta efter backar och skäl att accelerera just där. Trepipen har en egen karaktär. Den är inte som en S80 3,2 som går lugnt, diskret och tyst till vardags, med ett härligt motorljud när den varvas. Nej, trepipen är bråkig i stan, för den vill ut och rastas, som en arg hund eller ett trotsigt barn. Den har något rossligt och obestämt över sig, den harklar och vibrerar på ett sätt som inte helt går att förutse. Det är det som är kul och ger karaktär. Att byta från fyra till tre cylindrar är som att lyssna på Kris Kristofferson sakligt framföra Me and Bobby McGee till att låta Janis Joplins rossliga stämma göra detsamma. Mer livfullt, vackrare, mindre förutsägbart. Det stavas karaktär.
Det är möjligt att en fyrcylindrig är bättre, håller längre och låter mindre. Men den är tristare, senast jag hämtade ut en A3 hyrbil och startade den var dagen gjord, nu väntade en vecka med motorglädje. Det fattar Toyota. Bygger de tråkiga bilar? Ja. Köps de av människor utan bilintresse? Ja. Men Toyota är coola, de vet vad de gör och vinner i längden. Länge bespottade för sin senfärdiga elektrifiering har de väntat ut kappvändningen hos konkurrenterna, och kröner det hela med det roligaste som hänt på länge.
Toyota Yaris, symbolen för förnuftigt bilägande, älskad av pizzabud, pensionärer och andra som inte vill lägga en spänn i onödan på bilen. Fyrcylindrig, såklart. Och jättetråkig att köra.
Men en sällan skådad metamorfos krönt med en den trecylindriga Toyota GR Yaris, världens starkaste trecylindriga serieproducerade motor. Känd av få, inte särskilt dyr, numera med 280 hk och två diffbromsar. Det roligaste man kan köpa, snabb, kul och otrolig motorkaraktär. Karaktär slår prestation, alla dar i veckan. Du kan köra ifrån den med många elbilar, men den vardagsglädje som motorns harklande, rosslande och ylande ger upphov till är bättre än allt acc i världen. Och det är väl ett ganska enkelt val, eller hur?
