Det finns ett ögonblick som alltid återkommer. Du sitter i något som borde vara kulmen på allt – en modern supersportbil, byggd med en precision som närmar sig det kliniska. Tekniken gör att det nästan inte går att köra i diket. Allt är perfekt. Och ändå … saknas något.
För mig har svaret blivit allt tydligare med åren. Ju fler exklusiva bilar jag haft, desto starkare har jag dragits bakåt i tiden. Först till 60-talet. Sedan 70-talet. Och nu har jag landat någonstans där många skulle säga att bilindustrin tappade det – slutet av 80-talet, början av 90-talet.
De har fel. De tappade inget, de fångade det.
Många säger att ögonen är själens spegel, så kan det vara, men bilen har inga ögon, den har en motor. Och det ger själ. Blazern har den stora V8:an. Inte någon nedbantad, turboladdad
kompromissmotor, utan en ärlig, mekanisk pjäs med pondus. Det är inte siffrorna som imponerar, det är känslan. Du trycker på gasen och bilen svarar som om den förstår vad du vill, inte som om den behöver rådfråga en dator.
Och det är där skillnaden bor. En modern bil förskönar verkligheten. En Blazer från 1989 lyfter fram den.
Den är byggd för att hålla. Ram på ram. Grova axlar. Fyrhjulsdrift som ska användas, inte imponera i en broschyr eller på Stureplan. Om du kör ner i diket, så kan du köra upp igen. Hade man fått prata kön, så hade den här bilen inte varit svår att könsidentifiera.
Du får plats med allt. Inte ”bra bagageutrymme för klassen” – utan utrymme på riktigt. Bort med sätena i bak och du har en liten lastbil.
Den äger en sorts rå elegans. Inte överdesignad plastlyx, utan en stilren, stenhård elegans.
”Jag finner en frihet, nästan som en motståndsrörelse i att välja motsatsen i det grova, mekaniska och förståeliga. I något som luktar bensin, historia och ärlighet”
Det jag förälskat mig i är känslan av kantighetens och funktionens odödlighet. Moderna bilar är fantastiska – tills någon sensor får existentiell kris av lite fukt, någon data som kräver mjukvaru-
uppdatering för att öppna bakluckan eller att bilen råkat komma åt något så plasten som lajvar stötfångare går sönder. En Blazer? Du öppnar huven och du ser inte ett mysterium utan en motor som går att förstå och laga. Något från en svunnen tid det går att lita på.
Att ha en bil du kan laga själv är en frihet som försvunnit i en värld där allt ska optimeras, digitaliseras och förfinas till perfektion. Jag finner en frihet, nästan som en motståndsrörelse i att välja motsatsen i det grova, mekaniska och förståeliga. I något som luktar bensin, historia och ärlighet.
Jag tittar på den. Den ser ut som en knytnäve. En kofångare som är en kofångare som kan flytta en mindre byggnad. Jag kan inte påstå att lacken är traditionellt snygg, men tilltalande med en patina inget annat än tiden kan skapa. Tvåfärgad. Lacken är solblekt, silverfärgen står sig, men har klarlackssprickor på flera ställen. Jag tänker inte lacka om den. Det är så här den ska se ut.
Bekvämligheten då? Det är inte massage i sätena och ambient lighting. Det är inte välisolerat och tyst, och den går inte speciellt bra på vägen över 80 km/h, men ändå är den obeskrivligt bekväm i ordets – ”obeskrivlig” – rätta bemärkelse. Jag kan helt enkelt inte till fullo beskriva varför jag tycker den är bekväm. Jag tror det helt enkelt är för att min person är bekväm med den. Identifierar mig med den. Känner mig hemma i den. För att riktig körglädje och bekvämlighet inte handlar om perfektion utan om karaktär.
En karaktär som inte kan byggas in i en modern bil, supersport eller inte.
– Jan Emanuel
P.S. När Natoprojektet fallerat och vi äntligen begriper att bygga en egen nordisk försvarsunion med Finland, Norge och Danmark, då kan jag alltid konvertera min Blazer till en stridsvagn. D.S.
