Vi kommer direkt från Böda Sands camping. Vi parkerar husbilen hemma hos Sivan. Vi låter all packning ligga kvar i vår fyrhjulsdrivna Robeta Adonis på Mercedes-chassi (bra bil med kompressorkyl, inverter, solceller och kvarntoa) då vi snart ska vidare mot Malung och dansbandsveckan. Vi går ner till Norrtälje centrum för att ta del av folkfesten American Car Show som arrangeras av lokala raggarklubben Yankee Ranch.
Det slår mig hur en kultur sitter så djupt i folksjälen, att ta hand om en gammal bil, få den bättre än orginalskick, kanske bygga om, göra förbättringar, kanske stoppa i en nyare drivlina, kanske försöka få den att gå lika bra på vägen som en ny bil. Varje gammal omhändertagen bil, varje ombyggd bil och motorcykel, är ett konstverk, ibland med tusentals nedlagda timmar. Men för dem som jobbar med finkultur, så är det mer miljöhot som borde förbjudas än kultur. För dem som definierar kultur på kultursidorna är det inte kultur, utan en hobby för bonnläppar. Kulturbidragen går inte till motorklubbar, till ungdomar som bygger sina EPA-traktorer och håller landsbygden vid liv, utan till opera, konstutställningar och diverse kulturföreningar främst i våra storstäder. Om de bara förstod. Eller om de bara ville förstå. MC-kulturen och motorkulturen har skapat konst lika länge som finfolket har rynkat på näsan åt dem.
Men jag har en spaning på att det är på väg att vända. Folkligheten, det vanliga, det som vanliga människor både har råd med och gillar att hålla på med, börjar bli på modet. Inte bara när det kommer till motorkultur, utan mera brett.
Normalitet, det som varit ett svärord, det man ska göra allt för att inte vara, de normer och värderingar som upplevts som dinosaurieefterlämningar – som man bara har för att ha något att utgå ifrån när man ska vara normkritisk – är inte längre lika populära att rynka på näsan åt. Det vita medelålders arbetande heterosexuella paret i sin villa, med sin vovve, Volvo, med sin grill, öl och entusiastbil är inte lika enkelt att håna längre, för det är de, de ”normala” och vanliga som betalar för samhällskalaset.
”Folkligheten, det som vanliga människor både har råd med och gillar att hålla på med, börjar bli på modet igen”
När vi anländer till Malung för dansbandsveckan, de vanligas vecka, i våra två husbilar så fastnar vi redan i infarten bakom ett par lowriders som får köra i typ tre kilometer över farthindren längs Västra Brogatan. ”En sådan måste vi åka i”, sa Sivan. Jag och Jonas som åkte samma husbil kunde inte annat än hålla med. Vi hann knappt koppla in elen och fylla på vatten förrän det kom in några raggarbilar på campingen. Jag gick fram till den mest uppseendeväckande bilen och hälsade. Det tog inte mer än några minuter innan vi blev erbjudna att åka en sväng. Jag blev minst sagt förvånad när det jag gissade var en Chevrolet Impala från mitten av 60-talet gick igång till det typiska dieselljudet från typ en gammal Merca. Associationen visade sig stämma. Det satt en klassisk OM606-diesel i den. Men det var inte en Impala, det var en inom raggarkretsar känd Bel Air –63:a som kallas Säffle-sheriffen. En rövknäckt pilsnerbil med luftfjädring. Det vill säga en bil där bakdelen hänger på grund av att ramen gett sig efter alla år av hård raggarbelastning (för mycket folk i bilen).
Det är min spaning på hur raggarkulturen utvecklas likt pendelrörelsen i konstmode. Pilsnerbilen, sheriff-stuket, blev ett mode; folk började kapa snitt i ramen och trycka ner bakdelen med hjullastare för att få till stuket. Eller för att behålla ramen rak, bygga om golv och infästningar och bara knäcka karossen.
Konsthistorien är full av samma pendelrörelse som i bilmode, som i raggarkultur. Akademiskt måleri blev som en gammal bil ingen vill ha och ersattes av modernismen, som i sin tur utmanades av postmodernismen. Varje konst-epok har utropat sig själv till framtiden, precis som varje bil-epok, bara för att senare bli ett kapitel i historien. Det som överlever är sällan det mest trendiga, utan det som bär på hantverk, autenticitet och en berättelse, likt bilen med namnet Säffle-sheriffen.
Min spaning är att raggaren och konstsamlaren har mer gemensamt än de själva anar. Båda bevarar det som modet först förkastar och framtiden sedan återupptäcker.
Min spaning är att normkritiken, woke och PK-tvångets åsiktskorridor är i den pendelrörelse som placerar dem i ett passerat kapitel i historien.
Den pendelrörelse som kommer att tvinga dem som definierar kulturen på kultursidorna att sluta rynka på näsan åt motorkultur och istället förorda den kulturbidrag. Den pendelrörelse som kommer att göra att den förkastade vanligheten, den avskydda svenne-normaliteten åter blir på modet.
(För kännedom: Sivan heter egentligen Fredrik, men har blivit ”singel i villa”, så nu heter han bara initialerna, det vill säga SIV, som blev Sivan.)
