Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Vem i vår ålder har inte en ljus, glad beundran för Roger Moore? Serier som Helgonet, där han för övrigt körde en vit Volvo P 1800, och Snobbar som jobbar tillsammans med Tony Curtis, gjorde honom till en idol för en hel värld under under 60- och 70-talet.
Men mest berömd blev Moore på 70- och 80-talet för sin tolkning av agent 007, James Bond.
Filmerna han gjorde som Bond var Leva och låta dö (1973), Mannen med den gyllene pistolen, Älskade spion, Moonraker, Ur dödlig synvinkel, Octopussy och Levande måltavla (1985). För övrigt anser jag att Live and let die med Paul McCartneys Wings är världens genom tidernas bästa filmlåt, magisk!
Men varför bedyrade Roger Moore sin kärlek till mig? Vi pratar om början av 2000-talet, jag fick ett samtal. ”Skulle du kunna köra ut den berömda skådespelaren Roger Moore på isen i ishallen i Karlstad och dela ut ett pris till honom?” Sällan har jag svarat ja snabbare än då. De tyckte det var viktigt att jag använde min Volvo C70 Cab. Vi vet alla om Sir Moores intresse för Volvo.
”Han lutade sitt huvud mot min axel, lade sin hand på insidan av mitt lår, tittade mig djupt i ögonen och sade…”
Sagt och gjort, jag körde dit och ställde bilen där ismaskinen brukar stå. Helt plötsligt kom en massa kostymklädda människor och Roger Moore. Han satte sig bredvid mig i bilen, och en person sade att jag skulle köra ut om några minuter. Jag hälsade artigt på min idol, och till historien hör att jag sällan har ”idolpuls”, men HM Konungen och Roger Moore har fått mig att svettas. Efter någon minut kom samma kostymklädda person tillbaka och bad om ursäkt. De hade tagit fel på tiden, det var inte förrän om femtio minuter. Då hände det …
Kostymklädd person: ”Sir Moore, we can go back to the VIP room …”
Roger Moore: ”No thanks, I’d rather stay here.”
VAA!! Skulle Roger Moore/James Bond sitta i min bil, med mig, i femtio minuter?? HJÄÄLP!! Vad skulle jag prata med honom om??
Skräcken/rädslan var överdriven. Som skådespelare har man alltid sett honom som charmig och glad, med en stor portion ironisk brittisk humor. Och i verkligheten var han just så, sällan har jag haft så trevligt, han var en underbar människa. Vi pratade filmer, musik, min C70 Cab som han älskade.
Vi snackade speciellt om Volvobilar, han hade just köpt en Volvo Cab igen och körde den i Monaco där han bodde. När jag fick ordern av den kostymklädda personen att köra in på isen kom jag på …
”Sir Moore, ni är ju gift med en svenska, har ni lärt er något på svenska?”
Samtidigt som jag lade i Drive och rullade ut på isen, lutade han sitt huvud mot min axel, lade sin hand på insidan av mitt lår, tittade mig djupt i ögonen och sade … ”Älskling!”
Ibland tackar jag min gud att jag valde att inte utbilda mig.