Det handlar inte längre om att kunna njuta av äcklig pudelrock signerad Klaus Meine utan att riskera avlyssning och respass till GULAG. Det handlar om V12:or.
Vad tänker du om jag säger Ryssland? Stående vid den massiva Kremlmuren på Moskvaflodens norra strand möter mina fördomar verkligheten när jag försöker snappa upp resterna av förändringens vindar. Med näsan riktad ner mot Gorkijparken och med öronen på helspänn, ivrigt lyssnande. Javisst. Luften vibrerar av ett dovt, lågmält hummande. Men frihetsbrisen viskar inte längre om perestrojka, glasnost och demokrati. Frihet att resa vart man vill, att kunna säga eller skriva vad som helst eller att kunna avnjuta en Big Mac eller lyssna på äcklig tysk pudelrock signerad Scorpions hårdpermanentade Klaus Meine. Utan att för den skull riskera avlyssning och enkelbiljett till ett Gulag-läger. Sånt som var omöjligt för bara 20 år sedan.
Allt tjafs om grundläggande mänskliga rättigheter är för länge sedan glömt och sopat under mattorna i det Ryssland som frodas
i post-Sovjeteran. Det vaga muller som hörs denna isande Moskva-afton har ett väldigt karaktäristiskt och välbekant sound. Det är ljudet av tusen och åter tusen V12:or på tomgång.
Jag vänder mig om och promenerar förbi Vasilijkatedralen med sina mäktiga lökformade torn som byggdes på order av Ivan den förskräcklige 1555-1561 till minne av Kazan-erövringen. Som tack för det fina arbetet gav Ivan order om att sticka ut ögonen på arkitekten så att han inte skulle bygga något lika vackert igen.
Det väldiga Röda torget breder ut sig med Leninmausoleet och det enorma GUM-varuhuset, som får NK och Harrods att likna 7Eleven. Upplyst som en julgran av hundratusentals lampor. På väg mot hotellet, femstjärniga Peter den 1:e, passerar jag den ryska nationalscenen. Bolsjojteatern är tyvärr stängd under pågående renovering i mångmiljardklassen. Vägen jag går är en pulsåder vars svarta blod består enbart av nya lyxbilar. Genom de svarta rutorna, ofta av pansarglas, skymtar handväskor från Marc Jacobs och solglasögon från Yves Saint Laurent. Samt en och annan sovande chaufför.
Raderna av Mercedes S 600, BMW 760Li, Maybach 62 S och Rolls-Royce Phantom tycks aldrig ta slut. Gör de det tar en svärm av mindre nogräknat plock som Porsche Panamera Turbo, Audi Q7 V12 TDI samt en och annan stretchlimo baserad på Hummer vid. Ingen annanstans dominerar lyxåk gatubilden så totalt. Och ALLA har motorn på tomgång.
Jag stannar till på en bar för att smälta intrycken. Mojiton kostar 1.000 rubel, 257 kronor, exklusive dricks.
Resan till Moskva gjordes med Aeroflot. Det ökända ryska flygbolaget har varit en säker källa till nervösa skratt bland alla som flyger ofta. Aeroflot har just nu Europas modernaste flygplansflotta. Mellan Arlanda och Sheremetyevo flyger man i blånya Airbus A320 med mer benutrymme mellan skinnfåtöljerna än något av de västeuropeiska bolagen. Jag ska strax åka hem. Med SAS. I en sliten, skitig och bullrig MD-80 från 1980-talet.
I Sverige går Saab och Trollhättan en plågsam svältdöd till mötes. Samtidigt plöjer europeiska och amerikanska tillverkare ner fantasibelopp i området kring S:t Petersburg där en skog av toppmoderna bilfabriker byggts upp de senaste åren.
På väg ut till flygplatsen får mina Rysslandsfördomar viss upprättelse. Jag tvingas väcka taxichauffören som är så packad att han somnar. Mitt på motorvägen. Detta är undantaget som bekräftar regeln. Ryssland verkar bada i välstånd. Moskva 2010 är den stad i världen som har flest miljardärer per capita.
När vår skruttiga, skandinaviska MD lättar kan jag omöjligt släppa tanken som förföljt mig på många resor de senaste åren. Sverige hänger inte med.
