BMW:s Minisatsning har varit lyckad och många vill bli en Mini-ägare. Vi har granskat den andra generationens ”nya Mini” för att utröna om den har några barnsjukdomar du ska akta dig för.
Många är nöjda med sin Mini, men Malin Eriksson, Cooper -07, har en anmärkning: ”Jag ångrar att jag inte valde till xenonljus.”
Den första generationen av nya Mini slog ned som en bomb på nybilsmarknaden när den lanserades 2001. Sedan introduktionen har man idag tillverkat över 1,5 miljoner Mini. Faktum är att man klev över miljonstrecket redan april 2007 efter sex år på marknaden, vilket är nästan exakt samma tid som det tog för ur-Minin att nå en miljon tillverkade exemplar.
Till modellåret 2007 lanserades den andra generationen och det typiska Mini-utseendet bibehölls. Det krävs ett tränat öga att se skillnaderna mellan de olika generationerna.
Det är ”Världens roligaste miljöbil”, enligt Mårten van Rheinberg, Cooper D, -09.
Mini är en dyr liten småbil som med lite kul utrustning kan kosta som en stor mellanklassare. Den höga prislappen gör att många låter någon annan betala för extrautrustningen och det initala prisfallet för att sedan slå till på en lätt begagnad Mini. Taktiken är inte dum och Mini generation två ser ut att vara en tryggt begagnatköp.
Det finns inget som tyder på några barnsjukdomar när ägarna får säga sitt. De problem som uppstått är sällan av allvarlig natur. Mest handlar problemen om oljud och skaller ifrån inredningen, och fönsterhissar som krånglar. Kvalitetskänslan i Mini är bra i förhållande till övriga bilar i småbilsklassen, men står kanske inte i paritet med det höga premiumpriset. Även kvaliteten på lacken gör ägarna besvikna. Stenskottskador uppkommer tidigt och repor uppstår lätt.
Det förekommer även vissa klagomål på missljud från bakvagnen och det beror oftast på utslitna bussningar.
Dessa fel är förvisso irriterande, men inte allvarliga. Det
enda riktiga mekaniska problemet som är inrapporterat är några få fall där kamkedjesträckaren har behövts bytas ut, men det gäller enbart turbomotorn på 1,6 liter i Cooper S.
I övrigt är ägarrapporterna en lång läsning av hyllningsrop för de härliga köregenskaperna. Ägarna kommer från en stor spridning av märken, där allt ifrån Hyundai och Porsche nämns, men vanligast är att ägaren har kört BMW eller en tidigare Mini.
De angivna köpskälen är, utöver körglädje, även design, varumärke samt ekonomi. Driftkostnaderna är på en rimlig nivå och bilen är snål med bränslet. Mini får därför ett högt ägarbetyg i ekonomironden trots det saftiga inköpspriset.
Det finns alltså inget som hindrar den köpsugne att slå till på en begagnad Mini.
