Först trodde vi inte våra öron – sedan packade vi tandborsten direkt. Audi Sport bjöd in oss att provköra Mattias Ekströms DTM-racer och dessutom Le Mans-vinnaren R10 TDI! Den sistnämnda skulle raka vägen in på Audis museum, med ”originalsmutsen” kvar från 24-timmars racet. Fick vi ståpäls? Har påven en lustig mössa!
Vi var tvungna att nypa oss i armen flera gånger – provköra Audis två vinnande racebilar! Till vänster Mattias Ekströms DTM-A4 och till höger Le Mans vinnaren R10 V12 TDI – med ”originalsmuts”! KLICKA FÖR STÖRRE
Först trodde vi att det var ett skämt när chefen för Audi Sport, Dr Wolfgang Ullrich, erbjöd oss en provtur i märkets två kronjuveler – Mattias Ekströms Audi A4 DTM samt 24-timmarsvinnaren, Audi R10 TDI.
”Vill ni provköra våra racebilar?” Dr Ullrich behövde bara ställa frågan en gång!
Men vilken seriös och allvarlig underton Audis erbjudande hade blev plötsligt kristallklart när jag skulle provköra vinnarbilen från 2007 års Le Mans 24-timmars. När jag just stod i begrepp att äntra den trånga sittbrunnen log Dr Ullrich och sa ett käckt "Varsågod
" vilket, när jag började kliva i följdes av en allvarlig blick samt ett varnande höjt pekfinger och "
betänk noga på att detta är The Real Thing
"
Bilen jag snart ska få köra är redan ett museiföremål. Segrarbilen från 2007 års Le Mans med 5.037 kilometer på mätaren kördes till Ingolstadt direkt efter loppet och har varken putsats eller rengjorts. Originalsmutsen från 24-timmarsloppet i form av gummirester, oljefilm, ett antal döda flugor samt ett par tydliga, svarta däckmärken längs ena sidan finns kvar.
"Det var en Corvette som inte flyttade sig kvickt nog vid varvningen
", kommenterar Emanuelle Pirro som också övervakar min entré i den öppna sportvagnsprototypen.
Att slingra sig in i R10 kräver en viss teknik. Men när man väl sitter där känns det mesta rätt och bilen är förvånansvärt lättkörd. KLICKA FÖR STÖRRE
Jag ser mig om i sittbrunnen som, tack vare den avtagbara ratten, är mycket lätt att komma i och ur. Det är också förvånansvärt bekvämt även om sikten bakåt samt åt sidorna är högst begränsad tack vare de uppdragna sidorna på sittbrunnen.
"Under tävling brukar vi inte ta bort ratten. Vi kommer i och ur bilen snabbt nog ändå. Till och med Frank Biela som är mycket kraftigare än jag eller Marco Werner", säger Pirro.
Betydligt mer besvärligt är det att nå Mattias Ekströms arbetsplats. Man bör rent av vara något av gymnast för att komma in i hans Audi A4 DTM.
Först måste man stoppa in höger fot samt en bit av benet. Sedan ska man knäböja och i en samordnad rörelse vrida in kroppen med bakdelen först för att, avslutningsvis, sitta ner i stolen och dra in vänsterbenet. Och verkar detta enkelt ska ni veta att det är ännu mer komplicerat att komma ur.
Mattias Ekströms DTM-racer är betydligt svårare att ta sig in i, jämfört med R10. Väl på plats upptäcker man att V8:an ”sitter i knät” eftersom den är så långt tillbakadragen. KLICKA FÖR STÖRRE
Men också i Ekströms stol sitter jag bekvämt. Vad som slår mig är kupérymden, jag sitter mitt i ett "badkar" av kolfiber som sitter i stålrörskonstruktionen som klätts med karossdelar. V8-motorn sitter lågt och långt bak, de två bakersta två cylindrarna är ungefär där instrumentbrädan sitter i en vanlig gatbil.
Det är två mycket olika racerbilar. Den ena byggd med klassisk rörram, den andra med kolfibermonocoque. Den ena är öppen, den andra har tak.
Audis Le Mans-racer R10 går tyst med sin mäktiga V12-diesel. Så tyst att man faktiskt inte behöver några öronproppar – för då hör man inte motorn alls! KLICKA FÖR STÖRRE
Också ljuden de framkallar är helt väsensskilda. Ur de två ändrören på DTM-Audin hörs ett välmodulerat bröl, ur den lågmälda V12-dieseln ett mörkt surrande som en lågvarvig elmotor.
Inga öronproppar för Pirro!
"När jag provkörde V12-dieseln första gången hörde jag inte motorn alls. Jag fick köra in och plocka ur mina öronproppar och kör utan dem sedan dess", påpekar Pirro.
"Skulle jag köra Ekströms V8-kärra utan öronproppar vore ljudet olidligt."
Även om båda bilarna efter ett uppvärmningsvarv förefaller lättkörda står det snart klart vilken av dem som är Dr Jekyll och vilken som är Mr Hyde. Det är Ekströms V8-racer som är den livliga, den elaka och man känner sig aldrig helt säker bakom ratten.
Det är lätt att upptäcka att DTM-racern är byggd för extremt snabba reaktioner på banor med många tvära kurvor. Medan Audi R10 TDI är skräddarsydd för banor med långa högfartskurvor, likt klassikern Le Mans 24-timmars.
De skilda karaktärerna visar sig också i form av rätt varvtal på motorn för att starta med kolfiberkopplingen. Båda kopplingspedalerna är lätta att sköta men Ekströms V8-racer kräver minst 2.800 varv på mätaren för att man ska kunna komma ur depån. V12-dieseln behöver däremot knappa 1.900 varv innan man släpper kopplingen. Men när man väl gör det är det inte svårare att starta någon av racerbilarna än en gatbil.
Växlingen av Ekströms DTM-Audi sköts via ett rejält spett till växelspak, tätt intill ratten. Man måste vara resolut och trycka fram spaken helt för uppväxling ända till sjätte växeln. Elektroniken bryter tändningen i tjugo millisekunder för att nästa drev ska komma på plats innan moment läggs på igen.
Nerväxling kräver att spaken dras bakåt och även här måste föraren utföra rörelsen helt, annars kraschar lådans drev mot varandra. All växling sker för övrigt utan koppling.
I Le Mans-vinnaren är det istället för hårda tag rena finliret. Man växlar den femväxlade lådan med paddlar bakom ratten och det är lätta, små tryck som behövs. Lika finstämd och lättgående är den direkta styrningen, denna fullblodsracer styr man efter tillvänjning med två fingrar på ratten.
Kanske är det ändå inte så förvånande att en sportvagnsprototyp med 650 hästar och hela 1.200 newtonmeters vridmoment är så lättkörd, förarna ska orka att köra timme efter timme avsevärda distanser.
Mattias Ekström får trots allt viss hjälp av styrservon när han brottas med sin betydligt vildare bil. Men DTM-vinnaren kör sprintrace vilket betyder betydligt kortare körpass, bara någon timme mot långloppen som varar från flera timmar upp till ett helt dygn.
Ekströms 470-hästars V8-Audi är också betydligt hetsigare och rappare. Både maskinellt och i övrigt. I Audis silverfärgade 24-timmarssegrare är den mäktiga kraften mer dold i början. Men när dieselturbon börjar jobba skjuter bilen iväg med samma obönhörliga kraft som hos en startande rymdraket
Båda bilarna har teoretiska toppfarter långt över 300 km/h och naturligtvis är bromsarna dimensionerade därefter. Både Ekströms blå DTM-bil och Le Mans-vinnaren har väl tilltagna, ventilerade kolfiberskivor runt om som under inbromsning blixtsnabbt skulle slungat mig ur stolen om inte sexpunktsbältet hållit emot.
Som avslutning en fundering kring sittpositioner i A4 DTM respektive R10 TDI. Som förare ser man marken redan fyra meter framför bilen i silverpilen, medan förarens blick i Ekströms blå DTM-racer träffar asfalten först 25 meter fram för bilen.
En skillnad som känns motsägelsefull. A4 DTM ska ju trots alla vara en "standardbil"…
