Dackevall: Södertälje i mitt hjärta

Gunnar Dackevall om den senaste försäljningen av ett svenskt storföretag, misstron till löftena från Volkswagens VD och relationen med Scania och Södertälje.

När utländska köpare av svenska industriföretag på presskonferensen leende försäkrar att "verksamheten skall fortgå som hittills med huvudkontor och kompetens kvar i Sverige" finns all anledning att misstro karln i fråga.
Denna person, som i det senaste exemplet utgör Volkswagens VD Martin Winterkorn på presskonferensen i Södertälje nyligen, har nämligen ett mycket kortsiktigt mandat att ställa löften om framtiden. Typ till nästa kvartalsrapport, ungefär.
De historiska spåren förskräcker.
Om vi bara håller oss till den svenska fordonsindustrin och de senaste decennierna så kan vi minnas hur Cagivas ägare Claudio Castiglione försäkrade Husqvarnas fortlevnad som svensk tillverkare vid övertagandet, bara för att inom ett år flytta hela tillverkningen till Varese i Italien.
Det drabbade även Husaberg efter KTM:s övertagande, och Saab har visserligen tillverkningen kvar i Trollhättan, men den tekniska utvecklingen och alla tunga beslut tas i Rüsselsheim, långt utanför svensk kontroll.
Vad som nu händer med ett blödande Volvo Personvagnar som helst av allt ägarna vill knoppa av kan vi bara bäva för. Blir det en enklav till Ford i Köln, eller kanske ett ryskt bilmärke med ett visst svenskt inflytande över varumärket, om ens det?
När jag nyligen hade nöjet att diskutera den svenska fordonsindustrin och dess framtid med Marcus Storch, ordförande i Nobelstiftelsen och mångårig svensk industriledare i bland annat AGA (som såldes till tyska Linde), så tycker han inte att det är värt att gråta över spilld mjölk när det gäller den svenska personbilstillverkningen. Han anser att de överväganden som gjordes när Volvo såldes till Ford 1999 var riktiga, och argumenten håller än. Sverige är för litet för storskalig biltillverkning och Volvo AB skall inte kasta sig ut i någon panikartad räddningsinsats nu när Ford har problem.
Storchs slutsats är att vi kommer att klara oss lika bra utan personbilstillverkningen som utan varvsindustrin.
Med den tunga fordonsindustrin är det dock delvis en annan femma. Här handlar det om förhållandevis små serier och betydligt högre förädlingsvärden. Både Scania och Volvo har visat mycket god lönsamhet under de senaste decenniet, och framtidsutsikterna ser ljusa ut - även i ljuset av framtida tuffa miljökrav på vägtransporterna. Scania och Volvo ligger långt framme teknologiskt och bör därmed kunna vinna snarare än förlora på hårdare utsläppskrav.
Det är därmed en industrigren som vi både kan vara stolta för, och gärna vill behålla i landet som en tillväxtmotor och plantskola för teknisk kompetens.
Det finns alltså goda skäl att tända alla varningslampor när nu Wallenbergarna släpper sin stora kontrollpost i Scania och kontrollen helt faller i tyskarnas händer.
Nu skall villigt erkännas att jag är hårt känslomässigt bunden till just Scania och Södertälje, min pappas uppväxtort där halva släkten finns och jag hade mitt första journalistjobb på lilla Södertälje-Kuriren. Där har jag skrikit mig hes på hemmaläktaren i Scaniarinken när Anders Eldebrink sköt mål från blå linjen.
Vad skulle ett Södertälje utan Scanias perfekt parkerade hav av lastbilschassin intill Östra vara? Trollhättan har ju åtminstone sina fall, men vad har charmlösa "Sötelje"? Minnet av Borg, Astras piller och några sockerkringlor, allra mest.
Nu tror jag ändå att av alla tänkbara utländska uppköpare är Volkswagen den allra bästa. Man förstår fordonsbranschen och vad som får dess varumärken att fungera. Dess track record när det gäller uppköp av nischade märken som Bentley och Lamborghini är obefläckat gott.
Och snart ägs hela rasket av familjen Porsche-Piëch. En ägare med både hjärta och hjärna.