Graden av onödighet för den här teknologin ligger på en nivå fullt i klass med självlysande kondomer.
Det är tidig morgon i den kungliga huvudstaden när jag som vanligt kliver ut på Stora Träskgatan och tar de fyra stegen från ytterdörr till garageport. Morgonsolen tränger genom grenverk fyllda av gröna skott och värmer ansiktet medan jag fipplar med nyckelknippan. Känslan är overklig. Det är sommar i luften! Stämningsbarometern pekar brant uppåt och jag är lyckligt ovetande om att mitt gosiga morgonhumör strax ska förvandlas till ursinne.
Nere under marknivå klappar jag om min livspartner Yamaha WR450F. Skogsmoppen som används för jobbpendling och avancerat våld mot snabba grusvägar i Upplands skogar. Den måste flyttas för att skapa fri väg åt dagens testbil. En högpresterande bil med extrema prestanda som tillhör toppskiktet i världen. Motorn är en fyrcylindrig diesel på 1.560 kubik med en hisnande toppeffekt på 109 hästrafter vid 4.000 varv. 0-100 avverkas på 13 sekunder.
Som några av er kanske kommer ihåg tog jag mig nästan hela vägen till Nordkap med V70 DRIVe i höstas under redaktionens Snålrejs. 168,5 mil på en tankning med en snittförbrukning på låga 0,39 liter per mil. Siffror som gör V70 till en av världens minst miljöovänliga familjebilar.
Det går en blixt av obehag genom kroppen när jag sjunker ner i den pösiga förarstolen. Minnesbilderna från evighetsetapper genom nordligaste Sverige, Finland och Norge passerar revy. Gränsövergången vid Torneå, vemodet i Pajala och vidare ut i ensamheten. Skog, skog och ännu mera skog. Och iskallt regn. Framkomsten efter en miljard timmars nonstopkörning till ett isande kallt helvete mitt i natten. Soppatorsk och stängda hotell. Gästvänligt som månens baksida. Ångest.
Dieselmotorn vaknar till liv och jag baxar skåpet genom det trånga garaget.
Utfarten är en supertight chikan mellan två tätt parkerade bilar som leder upp till gatan via Sveriges brantaste garageutfart. Det här parkeringsutrymmet brukade agera stall när huset byggdes 1906, en tid då August Strindberg fortfarande vandrade på Stockholms gator. Hur de stackars hästarna tog sig upp härifrån har jag ingen aning om. Det måste ha varit ett helvete.
"Som tur är har tekniken gått framåt" hinner jag tänka innan den miljötrimmade dieselburken tappar varv med en ansträngd ton. För att undvika motorstopp i det extrema motlutet och utsätta mig för risken att rulla baklänges mot grannens bil parkerad rakt akterut trycker jag ner kopplingen och gasar. En vanlig bil hade hämtat sig och skjutit upp på trottoaren utan knot. Den lilla fyran storknar likt en fiskmås med en mörtfilé på tvären i halsen. Samtidigt som Stockholms allra lökigaste reklamradiokanal uppvisar imponerande träffsäkerhet och tajming med att köra Britta Spears gamla Kungsholmenproducerade popstänkare "You DRIVe me crazy".
Instinktivt kastar jag ut högerhanden lönlöst krafsande efter räddningen, ett handbromshandtag. Men Volvo har precis som Audi, BMW och andra tillverkare gått i säng med djävulen och installerat hatobjektet Nr 1 – elektrisk handbroms. Argumenten har varit allt från mindre underhåll, sänkt tyngdpunkt i bilen, lägre vikt och att "det är premium". Låt mig då få fråga – vad är det som är så in i helvete premium med att inte kunna ta sig ut ur garaget på morgonen? Handbromsen brukade dessutom vara en alldeles utmärkt livräddare i kritiska situationer på snö och ett underbart litet extra nöje för alla som råkar älska att köra bil.
Efter lite fix och trix tog jag mig ut på gatan. Men mäter man graden av onödighet för den här teknologin måste man hamna på en nivå i klass med atombomben och självlysande kondomer. Som jag ser det borde tillverkarna tjäna på att ägna sina krafter åt lägre förbrukning, bättre komfort, bättre väghållning, högre effekt och säkrare säkerhetslösningar (wink-wink, nudge-nudge).
