BRANDT: Därför är Opel dödsdömt

Efter att Opelchefen Karl-Friedrich Stracke fick sparken på stående fot har det varit gott om domedagsprofeter som skrivit om Opels framtid. Inte många tror att Opel kan resa sig igen efter ett decennium av mer eller mindre dåliga förlustår. Opel utmålas som en ”loser”, vilket är orättvist och en grov förenkling efter många år av misskötsel.

Med våra svenska ögon är det nästan omöjligt att inte kika i backspegeln och sedan häpna över hur många likheter det finns med Saab Automobile. Opel har blivit misshandlade – och fortsätter att bli det – av sin ägare General Motors på nästan samma sätt som Saab. GM uppvisar en märklig oförmåga att förstå Opels varumärke och har ingen susning om hur den europeiska marknaden fungerar, precis som var fallet med Saab.

GM fortsätter också att svartsjukt skydda sina ”egna” varumärken som Chevrolet och Buick på den globala marknaden samtidigt som Opel tvingas försöka överleva i enbart Europa. Det var detta synsätt som gjorde att GM effektivt ”dödade” Saab när man vägrade släppa licenserna till 9-5 och 9-4X till nya ägare, trots att den lilla försäljningen knappt skulle vara ens felräkningspengar på den globala marknaden.

Precis som med Saab verkar GM heller inte förstå hur företagsledning, arbetsrepresentanter och myndigheter gemensamt kan skapa ett klimat som gynnar alla parter. ”Chefen bestämmer och du lyder” är den amerikanska managementstil som råder. Problemet är bara att GM byter chefer i en rasande fart och det blir svårt för personalen att känna någon större entusiasm inför alla order och kontraorder som ges med något halvårs mellanrum.

När Opels styrelse sammanträder igen efter sommarledigheten, 1 september, är sex av de åtta medlemmarna nya. Steve Girsky har tagit över ledningen av GM Europe och Thomas Sedran är tillförordnad Opelchef efter att Karl-Friedrich sparkades. Ekonomichefen Mark James har haft sitt jobb i 18 månader men ersätts nu av Michael Lohscheller, som värvats från VW i USA. Utvecklingschefen Rita Forst, en av få kvinnor i bilindustrins toppskikt och en ”långvägare” inom Opel, har också fått sparken från styrelsen och ersätts av Michael Ableson.

GM:s koncernchef Dan Akerson kräver snabba resultat av den nya ledningen och alla vet att de mycket fort blir ersatta om de inte kan leverera. Dan Akerson är ökänd för sin otålighet och det berättas att han en gång under ett Tysklandsbesök blev illamående och inlagd på sjukhus. När han inte blev behandlad tillräckligt snabbt av de tyska läkarna slet han helt sonika ut kanylerna ur armarna och flög hem till USA.

Dan Akerson är stressad men det beror inte på läggning utan på det faktum att GM:s aktiekurs inte utvecklats i positiv riktning sedan börsintroduktionen. Tveksamheten kring Opels dåliga resultat drar ner kursvärdet, trots att GM i övrigt går mycket bra (med Europa som enda undantag). Andra kvartalet 2012 visar till exempel de bästa siffrorna någonsin för Chevrolet med 1,3 miljoner sålda bilar. Den globala modellen Chevrolet Cruze går åt som smör i solsken och är nu uppe i en försäljning på 1,65 miljoner sedan introduktionen.

GM:s aktiekurs måste upp för att den amerikanska regeringen ska kunna sälja sin andel utan att skattebetalarna får ta smällen efter de frikostiga lån som GM fick 2009. Om inte Dan Akerson klarar den uppgiften blir han utbytt, precis som Ed Whitacre, Fritz Henderson och Rick Wagoner (fyra chefsbyten på tre år).

Opel har varit misshandlat i många år men ska nu ”fixas till” på en kafferast för att glädja börsspekulanterna i USA. Att den europeiska bilindustrin dras med överkapacitet – vilket drar ner lönsamheten – är inget att hymla om. Den totala tillverkningsvolymen i Europa uppges vara 20 miljoner bilar, men marknaden omfattar enligt årets prognos inte mer än 12,5 miljoner sålda bilar. Knappast någon biltillverkare går med vinst om produktionen sjunker under 80 procent och flera av de stora koncernerna är i år nere kring 60 procent eller lägre. Men som vi redan sett är det nationella hänsyn till arbetstillfällena som överskuggar allt och varje parlamentsledamot som vill bli omvald slåss med näbbar och klor för att behålla jobben i landet.

Om nödvändiga nedskärningar sker någorlunda rättvist och över tid kan de kanske genomföras. Schweiziska storbanken Credit Suisse har föreslagit att Europa och EU inför en ”Car Czar” (bil-tsar) på samma sätt som USA gjorde under finanskrisen 2009. Den europeiska bilindustrin är en mycket viktig motor i ekonomin och kan inte tillåtas att hosta sig fram. Credit Suisse har även gett ett namnförslag: britten Lewis Booth, Fords tidigare ekonomidirektör och tillika styrelseordförande i Volvo PV.

De flesta branschbedömare kan nog vara överens om att flertalet stora biltillverkarna i Europa behöver offra en eller två bilfabriker vardera. Då räknar vi in Ford, Opel/Vauxhall, PSA (Peugeot/Citroën), Renault och Fiat i den gruppen. Volvo kan hävda att de stänger Uddevalla. Volkswagen Group, BMW och Mercedes är undantagna då man i kraft av sin globalt ökande försäljning fortfarande kan hålla full fart i de europeiska fabrikerna. Undantagna är även de asiatiska biltillverkare som har produktion i Europa då de behöver sprida sina valutarisker och snarare behöver mer tillverkning här än i sina respektive hemländer.

Sett i det stora perspektivet är Opels situation inte så väldigt väsensskild från de andra stora varumärkena. Modellutbud och bilarna är inga stora problem. Ett flertal konsumentundersökningar, inklusive vår egna begagnatbetyg, visar att Opelägarna i allmänhet är mycket nöjda. Det som skiljer Opel från övriga aktörer är att de har så sällsynt inkompetenta ägare som till råga på allt är i händerna på den kortsiktiga kvartalsekonomin. Därför är även jag bekymrad för Opel. Riktigt orolig, faktiskt, för både varumärket och de anställda.

P.S. Jag fick ett mail på kvällen från en läsare som undrade om inte GM kunde sälja Opel, precis som man försökte för några år sedan. En bra synpunkt som jag borde tagit med direkt. Men Magna/Sperbank (som hade ett konkret bud och var utsedd att köpa Opel) har deklarerat att man inte är intresserade längre. Fiat har förmodligen fullt upp redan och några kineser lär aldrig få köpa Opel, precis som de inte fick köpa Saab. Vill Renault, PSA, BMW, Mercedes eller Ford ta över Opel? Nej, knappast inte. Då är det få seriösa, tunga aktörer kvar som kan ge ett vettigt bud med bra framtidsutsikter. Möjligtvis indiska Mahindra (som var intresserade av Saabs konkursbo), men går GM med på det? Jag är skeptisk, tyvärr…