Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Publicerades första gången i auto motor & sport nummer 12/2026

Hej och välkomna! Jag är stockholmare och uppvuxen på Odenplan i Stockholms innerstad, trots det har jag ett stort bilintresse. Trogna läsare kanske minns mig. Det var här, på auto motor & sport, som allting började för tio år sedan när jag kom in som sommarvikarie.

Som novis fick jag ställa mig i ”disken” och ta hand om begagnattesterna. Det är där man börjar och det är ett riktigt hästjobb att hålla koll på alla ”tickande bomber”: Volkswagens kamremshaverier, BMW:s kamkedjor, och DSG-lådor som strular.

Det vore väl alltför illa att börja sin första ledare med att berätta att man lider av en bildepression. Men jag är på väg ut ur den.

Som ung kvinna förväntas jag kanske inte vara en gnällspik som säger att det var bättre förr, utan snarare bidra med fräscha perspektiv. Problemet är bara att jag råkar gilla bilar med långt axelavstånd, luftfjädring och motorer med minst sex cylindrar, sådana man både kan mysa fram i och samtidigt äga vänsterfilen med.

Kanske gör det mig till en gubba.

Anledningen till min nedstämdhet är enkel. Få nya bilar har känts roliga. De som gjort det har varit utom räckhåll för en vanlig människas plånbok. Bilar har blivit för dyra. För tunga. För tekniska. I min Mercedes 560 SEC blir både jag och mina passagerare harmoniska. Det är något bilindustrin inte borde vifta bort som nostalgi.

Men nu börjar det hända saker.

Elbilarna börjar mogna. Knappar kommer tillbaka. Formgivarna ritar återigen bilar som inte ser ut som tvålar. Och efter år av mjukvaruproblem, räckviddsångest och übergeneriska elmotorer börjar jag ana bilpersonligheter igen.

Samtidigt går teknikutvecklingen rasande snabbt. Vad ska vi egentligen göra med all ny teknik?

”Klart jag oroar mig för att jag en dag inte kommer att kunna köra min Mercedes genom stan”

Redan Nikola Tesla, ja, han som långt senare fick låna sitt efternamn till Elon Musks bilmärke, funderade över samma sak. ”Vi har ännu inte helt anpassat oss till maskinåldern”, konstaterade han för nästan 100 år sedan. Hans poäng var inte att stoppa tekniken, utan att människan måste lära sig att behärska den.

Hur då?

Där ser jag en stor del av vårt uppdrag på auto motor & sport. Att bevaka, testa och tolka tekniken. Bilindustrin genomgår nu sin största omstöpning sedan bilen föddes. Elektrifiering, mjukvara och AI förändrar hur bilar byggs, säljs, ägs och används.

Klart jag oroar mig för att jag en dag inte kommer att kunna köra min Mercedes genom stan. Med framtidens autonoma fordon och nya mobilitetslösningar kanske vi inte ens kör eller äger våra egna bilar längre. Men branscher utvecklas inte enbart genom innovationer. De utvecklas också genom vilka frågor som ställs och vilka perspektiv som får utrymme. Där har vi en viktig uppgift, tillsammans.

Jag är väldigt glad över att få vara med och ställa de frågorna här.

Men vårt jobb är fortfarande att göra de bästa biltesterna vi kan. Där har vi en unik styrka genom vår modertidning i Tyskland och dess resurser. Vi ska mäta, jämföra, vända på stenar och vara jobbiga.

Och framför allt ska vi inte glömma varför de flesta av oss började läsa en biltidning från första början. Bilar ska vara roliga också.

Nu kör vi, med full fart under galoscherna.