Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Nu är det inte långt kvar förrän det kommer vimla av Volkswagen ID 3:or på våra gator. De inledande First Edition-modellerna ska levereras framåt försommaren.

Sedan tror jag att det kommer rulla på. Detta kommer bli den första riktiga folkelbilen. Så är det med det. Men jag vill ändå ge Volkswagen en skopa välförtjänt ovett. Inredningen är otroligt plastig. Plastig på en nivå som gör att Pär Brandts gamla Skoda Octavia RS från 2008 framstår som en Bentley Flying Spur. 

Jag raljerar såklart. Men jag tycker Volkswagen hade kunnat anstränga sig något mer. Billig plast långt ned på dörrar på ytor som man inte vanligtvis rör vid köper jag. Det är klart att det måste sparas pengar någonstans när batteritillverkningen stjäl så mycket av produktionsbudgeten. Men till och med dörrhandtagen, som man ju tvingas ta i ofta, är i riktigt ryslig, blankpolerad plast. Det känns inte värdigt Volkswagen.

Som läsaren ”Lars” utrycker det i en kommentar på sajten: ”Känns lite jobbigt att de verkar ha tummat mycket på interiören.” För det har Volkswagen. Det råder absolut inget tvivel om det.

Men det är inte bara interiören det har tummats på. På bakluckan sitter en typ av pianolack (se bild nedan) som repas av i stort sett all beröring som inte sker med silkesvantar. 

Men missförstå mig rätt här. Jag tokgillar ID 3. Det är cool, den är snygg och den är praktisk. Den kommer ha fullt tillräcklig räckvidd även med minsta batteriet. Den kommer vara bekväm, hyfsat snabb och troligtvis ganska rolig med sina styvt 200 hästar och bakhjulsdrift.

Men det allra viktigaste är att den är ganska billig. Problemet är att Volkswagen inte gjort tillräckligt för att den inte ska kännas billig. För det gör den.