Jag hade EPA-traktor när jag växte upp. Det kan ha varit det bästa som hänt mig. Det gav mig en frihet som var fantastisk för en ung människa. Jag hade den och pendlade mellan Norrtälje och Uppsala några gånger i veckan. Vi åkte till och med till Gotland med husvagn på EPA:n.
Vi åkte till Västerås, Enköping, Stockholm. Jag hade den för att frakta runt ägg och potatis som jag sålde. Jag åkte runt i villakvarter och på campingar och sålde. Just den här EPA:n hade varit en gammal brandbil en gång i tiden. Lite oklart om den var från 1939 eller 1945, pappren berättade olika historier.
Det som däremot stod helt klart var att det var en Chevrolet, att den var galet sliten och att det satt en Volvo B18-motor i den. Såklart gick den sönder. Hela tiden. Och det var kanske det bästa av allt. För när det händer så tvingas man lära sig att laga.
För att få traktorkort då behövde man bara skriva upp teorin, sen var det bara att ut och köra. Och precis så gjorde jag. Min pappa gav mig en muntlig instruktion, en regel: ”När det ligger fler än två bilar bakom, då stannar du och släpper förbi dem.” Och det var nog den enda regel jag följde i den åldern. Jag är väldigt tacksam över att jag fick växa upp med en EPA och jag är väldigt tacksam över den regeln. För den har jag haft med mig hela livet och kunnat översätta till så mycket mer än köer bakom en EPA i trafiken.
Jag läser ibland om upprörda människor på nätet, i insändare och i reportage som klagar på EPA-kulturen. Att den väsnas, ställer till det i trafiken och att dessa fordon helst borde förbjudas. Mitt anslag är tvärtom. Den ska utvecklas.
Det finns få fordon som är så genuint svenska som EPA/A-traktorn. Den är folkhem, landsbygd, ungdomskultur och motorintresse i samma paket. Doften av Wunderbaum och bensin. Baslåda, extraljus och en gammal Volvo som en tonåring lagt fler timmar på än många vuxna lägger på sina bostäder.
”Om alla gav den regeln till sina barn skulle mer än trafiken bli bättre”
Formellt är de flesta ”EPA-traktorer” vi ser i dag egentligen A-traktorer. Nya EPA-traktorer har inte kunnat registreras sedan 1975. Men namnet lever kvar eftersom kulturen lever kvar.
För många ungdomar, inte minst utanför storstäderna, handlar A-traktorn, precis som den gjorde för mig, om frihet. Om att kunna komma till skolan, träningen, kompisarna och extrajobbet utan att mamma och pappa ska bedriva taxiverksamhet varje kväll.
Är det något politiken och vuxenvärlden borde se till, så är det att underlätta regelverk för ungdomsfordon så att fler kan få den friheten, samtidigt som vi måste se till att fordonen är säkra och trygga. Istället har politiken gjort precis tvärtom.
I ena hörnet har vi A-traktorn. En riktig bil, ombyggd till traktor. Den får gå i 30 kilometer i timmen.
I andra hörnet har vi mopedbilen, L6e. Den får gå i 45. Men den får bara väga 425 kg. Det vill säga en liten plastlåda som går sönder när du typ tar i den. Fruktansvärt värdelös skapelse. Allt är dåligt med den förutom att den ger frihet till din tonåring. Men den riskerar också tonåringens liv.
Vi har alltså skapat ett system där tonåringen får köra livsfarlig plastlåda i 45 km/h, och krocksäker bil i 30 km/h. Trafiksäkerhetsverket vet att det är sinnessjukt, Euro NCAP har visat att det är sinnessjukt genom tester.
EU-byråkratin har äntligen öppnat för en B1-behörighet som gör det möjligt att få köra 45 km/h med en säker bil. Det ska även gå att köra från 15 år om reglerna faller rätt. Regeringen är på den bollen, men vi pratar om att det ska komma igång i slutet 2029. Sen tillkommer att svenska byråkrater ska utforma nationella bestämmelser gällande en ny fordonskategori. Det låter som att vi börjar närma oss 2035…
Eller så kan vi bara sluta trassla. Låt befintliga A-traktorer och EPA-traktorer gå i 45. Tillåt EPA-traktorerna ha stötdämpare i bak (nu måste de ha stel bakaxel, såklart än mer trafikfarligt, vilket är så dumt så jag orkar inte ens gå igenom anledningen). När det är gjort så är det numera den nya B1-bilen. Självfallet ska de besiktigas en gång om året för säkerhet som alla vanliga bilar. Tillåt och underlägga ombyggnaden av vanliga bilar till B1 och gör det nu. De livsfarliga plastburkarna måste fasas ut just för att de är livsfarliga och klapp-dåliga.
Så tillbaka till irritationen på långsamtgående ungdomsfordon. Det är ju egentligen inte att de går långsamt, utan att de inte kör åt sidan när det bildas kö. Jag vill säga att det är föräldrarnas fel. Jag tycker att vid övergången till B1 så ingår det att du kan slå in regnumret på B1-bilen så kommer du till vårdnadshavarens telefonnummer, så du kan ringa och berätta för dem att de missat en del i sina barns uppfostran.
Jag tänker ofta på pappas: ”… stanna och släpp förbi dem”, det vill säga ”visa hänsyn”. Om alla gav det som en livsregel till sina barn, så tror jag mer än trafiken skulle bli bättre i vårt samhälle.
