Pär Brandt om Vägverkets ambition att förbjuda dubbdäcken, på säkerhetens bekostnad.

Det var Robert Collin som en gång i tiden myntade det slagfärdiga begreppet ”hastighetstalibaner”. Collin använde det

för att beskriva Vägverkets ständiga upprepning av påståendet att om bara hastigheterna sänks, då sjunker också antalet trafikdöda.
Nu är det dags att mynta ett nytt begrepp och jag stjäl helt fräckt Collins idé och modifierar något. Låt oss få presentera ”Dubbdäckstalibanerna”!
Dubbdäckstalibanerna finns främst på Vägverket men de förekommer också flitigt i olika kommunhus, inte minst i Stockholm och Göteborg. De har mobiliserat sina styrkor under några år och ska snart utverka ett förbud av dubbdäck inne i våra större städer.
Syftet med dubbdäcksförbudet är att få ner mängden hälsofarliga partiklar i luften, så kallade PM10. På 90-talet trodde man att partiklarna kom från bilarnas avgaser. Men forskningen har de senaste åren visat att avgaserna bara står för åtta procent av de PM10-partiklar som trafiken orsakar, hela 87 procent kommer från slitage av vägbanan. Boven i dramat är förstås dubbdäcken, om vi får tro budskapet som Vägverket vill trumma in i oss bilister.
Men när man fördjupar sig i ämnet blir bilden inte lika svart/vit som Vägverket vill att vi ska tro. Den skiftar istället i många olika grå toner.
PM10-partiklarna är hälsofarliga, tveklöst, men exakt hur de påverkar hälsan och ett sjukdomsförlopp är inte helt lätt att slå fast.
Mycket gamla och skröpliga människor som lever ”på gränsen” kan bli sämre av höga PM10-nivåer. I värsta fall kan det på individnivå vara den lilla påverkan som behövs för att till exempel en lunginflammation blir dödlig. På samma sätt kan människor med kraftigt nedsatt lungfunktion (nästan till 100 procent orsakat av rökning) bli mer sjuka av höga halter PM10 och dö i ”förtid”. Men krasst uttryckt är detta människor som ändå skulle dö av sin sjukdom.
I Stockholm överskrids ibland de av EU fastlagda maxnivåerna för PM10. Men det sker bara på de allra smutsigaste gatorna och totalt sett – utslaget över hela året – har Stockholm mycket bra luft. Av de PM10-partiklar som finns i Stockholm på årsmedelbasis kommer bara 20 procent från vägslitage. Hälften blåser in från utlandet och resten kommer från uppvärmning (oljepannor) och vedeldning.
Skulle ett dubbdäckförbud minska halterna av PM10 i luften? Nej, inte heller här kan de flesta forskare kosta på sig att vara tvärsäkra. Det saknas mätdata och erfarenhet. Säkert är i alla fall att halterna av PM10 inte går ner med mindre än att man sätter in ett helt batteri av åtgärder. Ny typ av asfalt, anpassad renhållning, speciell sand för halkbekämpning, hastighetssänkning, bevattning kritiska dagar, med mera.
Sannolikt leder ett dubbdäcksförbud i städerna till fler olyckor men exakt hur många vet ingen. Förhoppningsvis blir det olyckor i lägre hastighet med mestadels plåtskador men vi får även räkna med att fler oskyddade gångtrafikanter blir påkörda, skadade och även dödade. Dubbdäck behövs för att rugga upp is och snö så att även friktionsdäcken kan få fäste. Utan dubb blankpoleras gatorna.
Ska vi då verkligen införa ett dubbdäcksförbud som i bästa fall reducerar mängden PM10-partiklar med några få procent, något som eventuellt förlänger livet något på några riktigt gamla och sjuka personer – samtidigt som fler gångtrafikanter som är mitt i livet blir skadade och dödade?
För de enögda dubbdäckstalibanerna på Vägverket är svaret enkelt. Personligen skulle jag aldrig våga fatta ett beslut på så vaga grunder. För bilister och gångtrafikanter kan dubbdäcksförbudet bli ett mycket dyrbart experiment. I värsta fall pliktar någon med livet. Nollvision? Knappast!