Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Publicerades första gången i auto motor & sport nummer 7/2026
Det var snabbkursen jag fick en halvtimme innan jag skulle köra mina första varv i en Formel Vee på Kinnekulle. Och därför, sa man, räcker det med trumbromsar. För man ska ju ändå inte bromsa.
Jo jag blev lite nervös. Att höra det som tävlingsförare är helt galet. Man vill ju ha bett i bromsarna, det är det minsta man önskar för att känna kontroll. Men det visar sig fungera. Och jag spinner ut på rakan med den här motorsvaga bilen, och allt känns plötsligt helt logiskt.
Allting är basic på en Formel Vee från tidigt sjuttiotal. Tänk dig en cigarr med fyra hjul och bara ditt huvud som sticker upp. Precis som Monaco såg ut när det begav sig – och som det fortfarande ser ut när Monaco Grand Prix Historique körs vartannat år. Där körs runt hundra klassiska formelbilar av samlare, entusiaster och gamla mästare. Och de kör hårt.
Historic racing och rally växer snabbt. Rallye Monte Carlo Historique lockar över 300 ekipage varje år. Dakar Classic har blivit så populärt att startfältet nu kör parallellt med huvudrallyt. Det är här den äkta passionen bor. Där publiken och förarna är lika entusiastiska. Där man fortfarande rejsar – och kraschar – bilar som egentligen borde stå på museum.
Och ja, bilarna är livsfarliga. Det är också en del av charmen.
När jag ålade mig ner i Johan Lunds Formel Vee, en RPB från 1970 – den sista med enkelförgasare – fick jag trixa in mina 37:or under framaxeln. Jag nådde knappt pedalerna. Skulle jag åka rakt av in i räcket tar fötterna första smällen.
Så var det då. Man körde med livet, och fötterna, som insats.
RPB står för Racing Plast Burträsk. Samma lilla by Burträsk som gör Västerbottensost. Ett par hundra bilar byggdes, lite beroende på hur man räknar. Chassinummer var inte så noga. Man sålde allt från karosser eller ram eller fullt chassi.
”Och därför, sa man, räcker det med trumbromsar. För man ska ju ändå inte bromsa”
Johan Lund är en eldsjäl i Racinghistoriska klubben och har några stycken i sitt entusiastteam Orresta Racing. Han började tävla sent, 2009, köpte en Formel Vee och sen blev det några bilar till. Nu har han även skaffat en historisk Formel 3. Och dottern kör också. Det smittar.
Formel Vee var en instegsklass till F1. Niki Lauda, Keke Rosberg, Jochen Rindt och Jacky Ickx körde den. Det säger något. 1300‑motor, H‑låda, trumbromsar – ingen elektronik eller servo.
Allt handlar om föraren. Jag förstår precis varför. Har min egen historiska rallybil, en bakhjulsdriven Toyota Starlet från 1978. No fluff.
Och när jag rullade ut på banan i den gamla formelbilen, insåg jag att det här är racingens kärna.
Det är föraren som kör till 100%. Och det är det som alla racingförare drömmer om.
Äkta racingglädje – inget fluff.
PS. Förresten. Såg ni Dino Beganovic i de avslutande varven i Formel 2 i Miami? Vilket race, uppkörning från elfte till andra plats, regnväder och kaos. Wow, det var racing på riktigt. Inget fluff.
