Äntligen finns den att köpa. Känd tätortsbil av italiensk härkomst, nu med eldrift. Vi har kört den allra första.
Man vrider på starnyckeln, sedan hörs – ingenting. (Notera att denna provkörning publicerades första gången i auto motor & sport nr 5-2010.)
Det känns verkligen som en startfas i ett industriprojekt. Lokalen är ny och ännu fyra nummer för stor. Två dussin bilar står längs en vägg och på de dubbla löpande banden plockas bensinmotorn samt tanken ur och en elmotor plus två batterier monteras in. Svårare är det inte att bygga en elbil och nu är EV Adapt utanför Göteborg igång med produktionen.
Bilen vi just ska provköra, en vit Fiat 500, står redan vid laddstationen. Enfas laddning, max 10 ampere (hushållsladdning hemma) fyller de 1.500 battericellerna som rymmer 15 kWh från urladdat till fullt på cirka åtta timmar.
"Grannföretaget, AleLion, har tagit fram batterisystemet och styrelektroniken. Hittills bara för att ladda hemma eller på jobbet med 10 ampere. Men vi förbereder för trefasladdning och ABB jobbar på att ta fram ett system med styrelektronik samt kommunikation med betalstolpar och betalsystem. Med trefasladdning, 36 ampere, ska det räcka med en dryg timme för att ladda fullt", säger Ben Van de Geer, teknisk chef hos EV Adapt.
Elbilens styrsystem och omformare dominerar motorrummet, därunder finns en liten elmotor på 24 kW.
Eldriften i den lilla Fiat 500 är enklast tänkbara. Bilen är certifierad för Europa efter en lång rad tester. Säkerhetsmässigt är den som vilken Fiat 500 som helst, möjligen ännu säkrare för fotgängare eftersom krockzonen är lite större och elmotorn mycket mindre än sin bensindito. Men ESP saknas.
Grunden är alltså en vanlig Fiat 500 med 1,2-liters bensinmotor. Framdelen monteras av, motor, avgasrör, bensintank och allt som hör till skruvas ur. Sedan bultas ett 1,5 meter långt och 70 centimeter brett batteripaket fast under bilen och i bagaget, på bensintankens plats under
Inredningen är sig lik, precis som vägegenskaperna. Men det känns annorlunda att köra elbil, den är klart långsammare.
bagagegolvet ett andra batteri. Fram monteras elmotor, styrelektronik, ett vattenburet värmepaket med doppvärmare och bilen är körklar igen.
Interiören är alltså orörd, bortsett från en ny knapp för kupévärme på kardantunneln mellan stolarna. Stort insteg, man sitter bra med lätt italiensk körställning. Man vrider på startnyckeln och sedan hörs – ingenting. Till att börja med är det tyst som i graven.
En pump (bromstryck) och en liten fläkt surrar plötsligt igång och vi petar i ettans växel. Koppling och växellåda är original, man växlar som vanligt. Men fyran och femman är spärrade. Trean räcker till toppfarten 120 km/h.
Tyst, med lätt hjulspinn i snön drar vi iväg. Räckvidden är 12 mil – men det finns begränsningar. Används värmeanläggningen under vintern minskar räckvidden med cirka 25 procent, alltså till cirka 9 mil.
Accelerationen duger för normal stadstrafik. Sprinten 0-100 tog bortåt 14 sekunder men det är de sista 10 km/h som är sega. Motorn på 24 kW eller 32 hästkrafter räcker dock och på ettans växel upplevs bilen till och med en smula piggfotad.
Hemligheten är dragkraften, det maximala vridmomentet på 232 newtonmeter från växelströmsmotorn kan utnyttjas från första metern. Det går att starta på treans växel även om accet blir väl långsamt.
På vägen uppför sig bilen i övrigt precis som sina bensindrivna syskon. Understyrning i gränslandet men i elbilen saknar man förbränningsmotorns effektstöd i utgången av kurvorna. Med eldrift blir upplevelsen i Fiat 500 helt enkelt flegmatiskt.
Komforten begränsas en smula av däckbullret i högre hastigheter. Utan bensinmotor hörs däckbullret tydligare och subjektivt upplevs därför bilen bullrigare än sina bensindrivna syskon.
Naturligtvis är det i tätorterna denna elbil hör hemma. Det är en mycket bra pendlarbil, en bil för hemvården eller servicefolk med korta skubb samt uppehåll mellan körningarna.
En kul finess: man kan lägga i ettan och släppa kopplingen utan att bilen rör sig. Det gör den först när man börjar trycka ner gaspedalen. I stan kan man alltså bromsa ner till stopp utan att koppla ur. Praktiskt i kökörning, inte minst.
Dagliga driften är billig. Det handlar om elpriset, räknat per kWh. Servicen är enkel, elmotorn är underhållsfri. Men en korrekt driftkostnad måste även inbegripa värdeminskning. Och den är rejäl.
Bilen kostar idag 400.000 kronor och ska vi göra en prognos på värdefallet efter tre år och 6.000 mil lär milkostnaden ändå bli minst 35 kronor.
Längre prognoser än på tre år är däremot vanskliga att göra. På elbilsområdet är utvecklingen rekordartad nu.
Den som vill ha en liten, gullig stadsbil som klarar sig på en dryg krona i bränslekostnad för var och en av de tolv milen den kan köras innan den behöver laddas kan slå till nu.
