Kia gör comeback i det mindre suvsegmentet. Frågan är: Kan Sportage fortsätta koreanernas jakt på japanska och tyska skalper?
Chefdesigner Peter Schreyers uppdrag har varit att ta Kia så långt bort från den grå massan han någonsin kan. (Notera att denna provkörning publicerades första gången i auto motor & sport nr 18-2010)
Man behöver inte vara Einstein för att inse att världsordningen är i gungning och att den inbördes rankingen bland biljättarna håller på att skrivas om rejält. Merparten av pressreleaserna från Kia de senaste åren har faktiskt oftare handlat om hur fruktansvärt snabbt de växer, än om nya bilar. Kia, tillsammans med storebror Hyundai, var för inte länge sedan bilvärldens hackkycklingar. Minnena av tidiga modeller i Sverige och deras testresultat ger en minst sagt besk eftersmak i munnen. Idag ser det annorlunda ut. Toyota och de andra biljättarna följer varje steg koreanerna tar. Inte bara för att de är billiga, utan för att de börjar bygga riktigt bra bilar.
Så när det nu kommer en stor nyhet i form av Sportage, baserad på Hyundai ix35, behöver man inte heller vara supersmart för att fatta att den inte kommer att dämpa företagets framgångar i någon större utsträckning. Snarare blir det mer framgång. Det är en modern och faktiskt förbluffande trevlig kompaktsuv som står framför oss. Penslad av Peter Schreyer, som bland annat har ursprungliga Audi TT på sitt samvete.
Hans uppdrag har varit att ta Kia bort från den grå massan och skapa en ny look som inte bara ska få dig att känna igen en Kia på avstånd, utan att du dessutom ska göra det med positiva känslor. Ingen dålig utmaning för ett bilmärke som tidigare gav designmässig slätstrukenhet ett ansikte. Det känns spontant som om Schreyer lyckats riktigt bra utan att bilen är extrem på något sätt.
Nytt face, kompakt paketering, bra kvalitetskänsla och faktiskt helt okej köregenskaper – det är lite av Kias recept för nya Sportage. Lite extra tjong under motorhuven hade dock inte varit helt fel.
Föregångaren såldes i cirka 860.000 exemplar i världen varav 3.100 hamnade hos svenska kunder. Tillverkningen sker i Kias fabrik i Zilina, Slovakien. En uppenbart väl intrimmad anläggning. Materialkänslan kunde vart trevligare och dörrarna samt delar av inredningen kunde varit solidare. Men allt sitter ihop mycket bra och ger intryck av detta är ett riktigt tajt bygge. Nästan lite Lexuskänsla, även om betoningen fortfarande ligger på nästan. Men man fattar enkelt varför japanerna – och även tyskarna – är skraja.
Sportage är 4 440 millimeter lång (90 längre än den tidigare modellen), 1 635 millimeter hög (vilket är 60 lägre än tidigare) och 1 855 bred (+15). Markfrigången har minskat med 2,5 centimeter till 17 centimeter. Längre, lägre och bredare alltså.
Hjulbasen har ökat en aning till 2.640 millimeter och tillsammans med bättre paketering ger det riktigt okej innerutrymmen.
Glastaken ger Sportage en luftig, ljus och trivsam växthuskänsla. Men i höga farter släpper takluckan igenom luft i skarvarna vilket ger extra buller. Inte vad du önskar av din nya fina suv, precis.
Vi kör Sportage 2,0 CRDi AWD EX med en sexväxlad automatlåda. Vad är det egentligen man får för de 262.900 kronor den kostar i grundpris? Hur är den att köra? Rasar allt samman när man vrider om nyckeln och ger sig ut på vägarna?
Vi kör på slingrande grovkorniga landsvägar och ett lätt regn har precis passerat över landskapet. Sportage styr in bra och reagerar snabbt och balanserat vid några stenhårda inbromsningar. Den känns lättare än de 1.676 kilon som den väger.
Det kommer en hel del vägvattenbuller från hjulhusen och när farten ökar får man stå ut med vindbrus från de stora backspeglarna. (På motorvägen i hög fart smög det in lite luft i skarvarna till glastakluckan, vilket inte känns okej på en modern bil.) Ändå är den betydligt tystare än föregångaren.
Vidare är sikten bakåt begränsad genom den lilla bakrutan som
trängs mellan breda C-stolpar och bilen är ganska känslig för lite kraftigare sidvind.
Dieselfyran på två liter ger 136 hästkrafter vid 4.000 och 319 Nm mellan 1.800 och 2.500 varv. Drivpaketet är förvisso relativt väl ljuddämpat, men bilens chassi är betydligt körgladare än dess drivlina. Framför allt vid omkörningar saknar man lite extra kraft. Den finns med en starkare bensinare med 163 hästar och 195 Nm. Och för den som prioriterar låg förbrukning kommer under hösten en direktinsprutad GDI-motor på 1,6 liter och 140 hästar och en liten diesel på 1,7 liter. Bägge dessa har manuella växellådor och är framhjulsdrivna. Samt har start/stopp-systemet ISG (Idle Stop & Go).
Sammantaget kan man säga att första intrycket är bra. Jag behöver en starkare maskin för att gå igång ordentligt men designen, kvalitetskänslan och körupplevelsen i övrigt gör att vi med spänning ser fram emot när den här bilen möter verkligheten i form av ett test mot bilar som Nissan Qashqai och Toyota RAV4.
