Olympiska Spelen är kanske världens största blickmagnet. Men vem som tar guld i OS spelar ingen större roll – det är det stora racet som gäller och där är Kina livsfarliga för alla. Kina har varit världens fabrik – landet har producerat allt vi västerlänningar behöver, till låga priser.

Men nu vill man in i de riktiga spelen, där grejen inte är att delta utan att ta hem storkovan – och då måste man konkurrera ut västerlandets företag med sina egna.

Jag kommer ihåg hur de stod på led framför sin chef och skrek kampfyllda slagord om och om igen. Restaurangen skulle snart öppna och nu var det dags att vinna. Lite svårt har jag att förstå hur stridsrop ska få mig att äta mer eller dyrare, men det är mycket man inte förstår i Kina.
Två gånger har jag besökt Kina och känslorna är kluvna. Vilken kraft, vilken disciplin och planering. Och vilka klyftor. Det kinesiska systemet kan inte slås i effektivitet av någon annat lands styrelsesätt – eller?
Med stenhårda händer styr man i detalj hur allting ska vara. Långsiktigt, känslokallt, kommunistiskt och samtidigt extremt kapitalistiskt och pengafokuserat. Tullar och restriktioner, mutor och femårsplaner. Så länge som de rikare blir fler och bönderna håller sig någorlunda nöjda lär makthavarna sitta säkert.
När det gäller bilar har Kina redan seglat upp på andraplatsen som tillverkarland och förstaplatsen när det gäller bilköp. Kina har världens största vägnät och ska bygga ytterligare 1,2 miljoner kilometer på fyra år. Samtidigt dödas runt 70 000 personer i trafik-olyckor per år – dubbelt mot USA.
Avgasreningen är på u-landsnivå och i miljonstäderna har trafikinfarkten blivit värre för varje år. Bensinen är fortfarande subventionerad, men nästa år ska priset upp 30 procent och då börjar det bli rejält dyrt för många. Kinas överkapacitet på bilbyggande är tre miljoner och konkurrensen knivskarp – priserna pressas samtidigt som kostnaderna ökar. Massbilismens stora problem är tydliga.
På många vis ligger Kina fortfarande kvar i u-landsstadiet. Man bygger bilar åt västländernas stora varumärken. Den inhemska bilindustrin har inte lyckats utveckla eller bygga avancerade bilar som kan konkurrera på allvar.
Den största utmaningen är den kinesiska själen, hur ska staten snabbast möjligt skola folket till att bli individuella problemlösare – och inte bara lydiga pengahungrande undersåtar eller korrupta byråkratiska makthavare som sätter den verkliga konkurrensen ur spel? Tänka självständigt, och samtidigt underordna sig…
Inför OS kör den statliga reklamen för fullt med mänskliga budskap – hjälp din nästa utan att vänta dig något betalt. Dela ett paraply, håll upp en dörr…
Pengar finns i överflöd. Högskolorna spottar ur sig civilingenjörer. Staten vet vad den vill – skapa kinesiska varumärken som kan ta hem hela vinsten.
Fokus ligger på miljöteknik. Skälen är åtminstone tre: luften måste bli bättre, oljekonsumtionen måste ner och det viktigaste; framtidens miljövänliga drivkällor är till stora delar ett oskrivet kapitel. När hela bilindustrin startar om på nytt för att skapa framtidens bilar har Kina en bättre chans att hänga med.
Den viktigaste grenen i ”Bilarnas OS” är gröna bilar – och kineserna har inga planer på att förlora.