Genierna i Wolfsburg har gjort världens bästa hot hatch ännu bättre. Komfort finns nu med i bilden. Men har den blivit för bra?
Det är lätt att känna igen Golf GTI på de huggtandsliknande lamporna fram. Provkörningen publicerades första gången i auto motor & sport, nr 9-2009.
När GTI-emblemet klistrades på Golf-femmans baklucka år 2004 blev det hysteriska hurrarop och lovord från pressen. Prestanda, väghållning och körglädje satte ny benchmark i klassen. Chocken var total eftersom Golf-fyran var pinsamt ofokuserad med mjukt chassi och en dötrist lågvarvig lättrycksturbo. Hade det funnits GTI-indianer hade de med säkerhet sprättat bort alla fyrornas GTI-emblem i protest.
När nu sexan får GTI-plaketten undrar man hur VW i hela friden ska kunna förbättra den redan kompletta föregångaren.
Förväntningarna är oerhört högt ställda, samtidigt är jag förberedd på en ny ”fyra”. Sjätte generationens Golf har blivit så mycket bekvämare att jag undrar om en GTI kan bli lika hård och oborstad.
Golf GTI – nu även med komfort! Vår testförare är kluven inför denna nytillkomna egenskap. Ska inte en busbil vara lite ”bruksig”? Klicka för stor bild.
På hårdhetsfrågan finns olika svar, sexan har ställbara stötdämpare. Tre lägen finns och det mjukaste ger mycket fin rullkomfort och man står ut till vardags. Eller? En GTI ska väl vara lite hård och jobbig? Enkelt fixat: sportläge heter lösningen.
Trots den sämre komforten får sportläget ligga i under hela provkörningen. Det känns mer rätt så. Följsamheten är fenomenal, men så är vägarna förrädiskt släta. Föregångarens chassi är dock lite av en allkonstnär på olika underlag och ett framtida test på hemma-plan får ge ett slutgiltigt svar.
Snygg klädsel, grymt bra stolar (alla kategorier), bäst körställning.
Maskinellt är det kanon, rent ut sagt. Inte nog med att den lätt höjda effekten, elva upp till 211 turbohästar, ger sanslösa prestanda. Dessutom har man till stora dela löst den här typen av bilars stora problem: avsaknad av drivgrepp.
Framhjulsdrift och turbo är ingen bra kombination, innerhjulet går lätt upp i rök. Ford har tagit längsta steget med sin mekaniska diffbroms i Focus RS. Men denna Folka (med 94 hästar mindre) nöjer sig med en utökad ESP-funktion: XDS, elektronisk diffbroms. Den jobbar med bromsarna och det låter spontant som att de snabbt ska bli överhettade.
Men vi börjar med att konstatera att XDS fungerar briljant på vanlig väg. Ända ner på tvåans växel är drivet ut ur kurvorna imponerande, ingen typisk ”enhjulsdrift”. På ettans växel hinner den inte riktigt med, men där behöver man aldrig ligga ändå. Utom vid rödljusrace.
XDS, den elektroniska diffspärren, fungerar över förväntan. Bromsarna orkar mer än du.
Det går inte heller att trötta ut bromsarna. Du som förare kroknar innan dess, och din passagerare har kräkts ut genom rutan för länge sedan. Elfönsterhissar är för övrigt standard.
Och medan man försöker matta ut bromsarna kan man njuta av ett synnerligen välbalanserat chassi. ESP-lampan blinkar oerhört sällan och för att märka av ESP-systemets ingrepp (i detta fallet mest antispinn) måste du titta på lampan! Så oerhört smidigt har systemet blivit!
På gränsen understyr det milt. Mycket milt. Någon överstyrning är det knappt tal om. Det är alltså inte något lekfullt svansviftande på slingervägarna, bara enormt mycket grepp. Undrar om inte föregångaren var lite vildare på denna punkt?
Förutom XDS finns en annan viktig och rolig nyhet: en nymodighet kallad ”bark tube” som vi i klassen hittills bara stött på i Ford Focus ST. Turbobilar ger normalt inte mycket
ljud ifrån sig och lösningen är ett membran placerat ovanpå ventilkåpan. Till detta membran löper två slangar varav den ena börjar på insugsplenumet. Vi har alltså en insugsljudsförstärkare! Det kan låta fjantigt, men det är ett läckert ljud som produceras och det smakar en del härligt förgasar-70-tal. Och bara i kupén: det är den som har betalat för bilen som alltså får njuta av ljudet.
Nya Golf GTI är ännu bättre. Snabbare, effektivare och bekvämare. Allt i ett, utan kompromiss. För bra? Tillräckligt GTI? Föregångaren är råare, mer oborstad.
