”Om svenska bilindustrin är viktig är det bara en krusning på ytan jämfört med USA.” Det skriver Gunnar Dackevall i sin krönika.
De senaste veckorna har jag fått anledning att se Disneys utstuderat välgjorda dataanimerade långfilm Bilar (Cars) fördelad i brottstycken, men förfärligt många gånger. Skälet är enkelt, min yngste son försvann lagom före jul in i detta bilepos med allt det hull och hår som tvååringar är kapabla till – det vill säga med nästan 100 procent av sitt vakna liv.
I extramaterialet beskriver producenten hur historien om NASCAR-bilen Blixten McQueen egentligen handlar om honom själv, hur han bara ångade på mot nya segrar med sitt produktionsbolag Pixar utan rast eller ro. Blixtens karriär stannar upp när han ramlar av sin trailer in-the-middle-of-nowhere och hamnar i en gammal förfallen håla utmed den nedgångna Route 66, som för länge sedan förpassades till byväg.
För mig är filmen snarare ett strålande porträtt av den amerikanska nationen, där bilen helt har tagit över huvudrollen i livets eviga filmrulle, från den tidigare huvudrollsinnehavaren människan. Det finns hur många körbanor som helst, men inga gångbanor. Butikerna ligger utom räckhåll för andra än bilarna, och skall man etablera en restaurang behöver man 100 kvadrat till byggnaden och 10 000 till parkeringsplatsen.
I filmen Bilar har man inte behövt vrida till historien särskilt mycket för att ersätta människan helt med bilen – det känns till och med naturligt när SUV:arna bildar kö och personbilarna en annan, längre, till muggen. Varför skall man behöva gå ut bara för att kissa?
Om vi tycker att den svenska bilindustrin ligger oss varmt om hjärtat och har stor betydelse för landets välstånd, så är det ändå bara en krusning på ytan jämfört med hur viktig bilindustrin är för jänkarna.
USA ÄR Bilen, och tvärtom. Därför kommer de amerikanska skattebetalarna vara villiga till mycket stora uppoffringar för att rädda sin industri som har byggt det samhälle som finns överallt på den amerikanska kontinenten, utom möjligen på Manhattan.
Därmed inte sagt att stora förändringar kan och måste ske. Den amerikanska bilindustrin har genomgått flera mycket smärtsamma strukturomvandlingar på 1900-talet där ett hundratal tillverkare trattades ner till de tre kvarvarande. Det är ingen vild gissning att påstå att bara två kommer att finnas kvar…
En framträdande gestalt i filmen Bilar är den gamle bittre "Doc Hudson", som tjänstgör som domare i Radiator Springs (Kylarköping). Docs skepnad utgörs av en Hudson Hornet i sitt mycket vackra coupéutförande från 1950, och han visade sig vara inte mindre än just den bil som lyckades vinna tre raka NASCAR-titlar i början av 50-talet, och som fortfarande har kvar rekordet för antal segrar i rad.
Hudson skulle ha fyllt 100 år i år, men överlevde liksom många andra mindre tillverkare inte den brutala utvecklingshets som inleddes på 1950-talet med modellbyten varje år – om man hade råd och gjorde tillräckligt stora serier. Hudson toppade visserligen på 300 000 tillverkade bilar under sitt bästa år på 1930-talet, men lyckades inte nå dom volymerna igen efter kriget, trots att man var ensamma om en del tekniska innovationer.
Den viktigaste orsaken till framgångarna på tävlingsbanorna sägs vara Hornets självbärande karosskonstruktion, där rambalkarna var integrerade i kaross-strukturen vilket gav betydligt lägre tyngdpunkt än för de rambyggda bilarna som fortfarande var gängse.
En annan intressant finess, som nu är högsta mode i bilvärlden, var den elektromekaniska växellådan "Drive Master" med automatkoppling, där föraren kunde välja mellan att köra helautomatiskt, eller med manuell växling och automatkoppling, eller helt manuellt.
Kanske var det Hudsons sena växling från sexor till V8:or som gjorde att man tvingades gå ihop med Nash och Rambler, som gav grunden till American Motors 1954, som senare kom att köpas upp av Chrysler, som senare kom att…
Det kapitlet håller just på att skrivas.
