Huldt: En kärleksaffär

Vilka är så galna att de lånar ut en F1:a till en lönnfet fartdåre som (i bästa fall) bara slösar med märkets dyrbara tid? Fråga Renault.

Så länge jag över huvud taget kan minnas har jag haft ett stormigt och fanatiskt förhållande till Formel 1. Kärleksaffären startades under "Lill-Lövis"-hysterin på 80-talet och växte sig nästan skrämmande stark från 1984 och framåt i takt med att en viss brasiliansk talang började ta för sig på banorna.
De djävulska striderna mellan Jesus Senna och professor Prost i var sin McLaren MP4/4 skapad av Gud själv (Gordon Murray) etsade själva essensen av en sport mer tillspetsad, tävlingsinriktad, uppfinningsrik och dramatisk än någonting annat i min hjärnbark.

Ända sedan den första förälskelsen har F1 förbryllat, fascinerat och fängslat. När andra har vänt cirkusen ryggen och klagat sig hesa över att sporten blivit för korrupt och förlamad av Schumachers dominans eller omkörningshämmande aerodynamik, har jag hängt som en snorloska i hälarna på förare, stallchefer och designers på de race jag har haft förmånen att vara ackrediterad till. Där har jag fullständigt massakrerat F1-familjen med frågor om bilarna, strategierna och designen...

Två stora frågor har dock förblivit obesvarade. Det här med att Alonso, Webber, Massa, Hamilton & Co alla har en märklig egenhet gemensamt, trots sina uppenbara olikheter. Nej, inte deras exklusiva Super Licens, inte deras enastående talang för att krama tusendelar av en sekund ur kolfiberchassin med avancerad aerodynamik och hårdtrimmade V8:or. Utan det faktum att de alla är sådana obotliga surfi...or trots att de har privilegiet att få köra dessa otroliga monstermaskiner dagligen.

Är det överdoserna av kvinnliga högdjur som ständigt flankerar dessa herrar, eller miljardlönerna som forsar in på deras bankkonton i Monaco? Eller är det stressen, de extremt höga förväntningarna eller att de städigt är tvungna att utsätta sig för livsfara och trots detta bli hånade om de är två tiondelar off pace? Eller beror det rent av på bilarna?

Den andra frågan som malt i mitt huvud är hur det känns att köra en riktig, livs levande Formel 1-bil. De senaste 15 åren har jag ägnat åt en klappjakt på världens mest extrema körupplevelser. I er läsares tjänst har jag haft äran att få njuta av fullgaskörning i bilar som McLaren F1, Ferrari F40, F50, Enzo, Pagani Zonda och alla supervärstingar från Lamborghini och Koenigsegg.
Underbara personligheter allihopa. Men varje gång jag nedtecknat ett superlativ i spalterna om dessa bilar har jag undrat om de inte egentligen är ganska trötta. I jämförelse med de mest extrema, de snabbaste, bästa, värsta och mest högteknologiska spjutspetsar som mänsklighetens vassaste bilhjärnor förmår att skapa.

Under ett helt årtionde har därför undertecknad tjatat sönder öronen på sponsorer, stallchefer och pressansvariga för en chans att besvara den frågan. Somliga har skrattat mig rakt i ansiktet när jag försynt undrat om jag får köra en av deras bilar. Fullt förståeligt. Om man lägger ett par miljarder varje år på att skapa och driva ett team med 1 000 pers som ska få två bilar att nå ett enda mål - att bli snabbast och vinna VM - vilka skulle då vara så galna att de lånar ut sin kolfiberraket till en lagom lönnfet fartdåre/journalist. Som i bästa fall bara slösar med märkets dyrbara tid? Och i värsta fall gör skrot av bilen.

Som det så ofta är när man kämpat för något länge dyker chansen upp från oväntat håll, när man minst anar det. Renaults surprise slog ner som en blixt från klar himmel och äntligen har jag svaret. Jag vet hur det känns när g-krafterna kramar varje uns av kraft ur kroppen och hur bromsarna får det att svartna för ögonen, hur motorljudet förvandlar trumhinnor och mikrofoner till skit. Det bästa är att vi kan dela med oss av spektaklet i ett tv-inslag inom en inte alltför avlägsen framtid.

• Klicka här för att läsa mer om Huldts äventyr på F1-banan!