
Det finns starka normer för hur man beter sig på bussen, ett föräldramöte eller en konsert. Tycker vi olika – typ bengaler på fotbollsmatcher – diskuteras det livligt. I allmänhet råder god ordning i trädgårdar och på uteplatser, inga pamfletter eller sopsäckar, få lämnar gräs och häck oklippta över sommaren. Även inne hos folk brukar det vara hygglig ordning. Man vet var toapappret finns och hittar durkslag, tepåsar och ketchup vid behov. De flesta byter strumpor och t-shirt en gång om dan, ungefär.
Men när det gäller bilen råder total anarki. En del har alltid en skinande ren bil, asfaltsmärken och insekter får aldrig fäste, de tas omedelbart bort, klädseln ges samma kärlek som lakanen i sovrummet. Andra tvättar den inte ens varje år, jag känner åtminstone tre. En har baksäte och bagage som ÅVC, vinterdäcken sitter på för jämnan, lamporna för service och spolarvätska lyser ständigt. Nästa bär smeknamnet Challe, och gjorde redan innan ChatGPT fick det, han köpte en Hyundai som andrabil och tvättade den först när den skulle säljas efter 5,5 år. John köpte en ny Caravelle åt sin jättefamilj för fem år sen. Den är vit och han jobbar på reklambyrå, har många barn och långt hår, så kanske är han ursäktad, men det är ändå hårresande att det nu kommit flygrost här och där. Bilen har bara tvättats fyra gånger, tre av hans fru och en av John själv. Insidan är inte bättre, jag har suttit där och fikat, i baksätet låg drivor med porslinsskålar, barnen hade gjort smulpaj. Tyvärr vet jag inte från vilket år den var så jag höll mig från att smaka.
Sjukt, tycker du kanske. Men det kan även pedantbeteendet vara. De som upphöjt ren bil till ett oantastligt ideal. Tre småbarn, färjan går sex imorgon bitti och vi har inte packat – men jag måste tvätta bilen, man kan inte dyka upp i Finland med en smutsig bil, vad ska folk säga? Hjälpa barnen med läxor, årsmöte i bostadsrättsförening eller båtklubb, hjälpa svärmor att flytta en garderob – inget står i vägen för bilpedanteriet. Nummerskylt och lister plockas bort, det ska göras rent hus i varenda vrå. Argumenten om rost och andrahandsvärde håller inte riktigt, någonstans blir det mest tidskrävande och dyrt, dessutom kan vissa material slitas av alla kemikalier. Men det har pedanten såklart tänkt på, dyra specialkemikalier och en arsenal av sämskskinn och rengöringstrasor har sin tydliga plats i det välstädade bagaget.
”Det finns starka normer för hur man beter sig på bussen, ett föräldramöte eller en konsert. […] Men när det gäller bilen råder total anarki”
Det finns också en mild variant som kan observeras vid automattvättar. Bilen framför i kön har hamnat fel, tror man, den är ju redan ren. Det är ändå extra märkligt att köra bilen till automattvätt så ofta, då är det knappast omsorg om fordonet utan om egentiden.
Kanske kommer tvättmanin från en rädsla att göra fel eller visa upp ett smutsigt yttre, från ängslighet eller omsorg om själva bilen. Men i så fall borde ju bilpedanten som oftare tar bilen än familjen till spa – nutidens namn för biltvätt – även i övrigt dyka upp i tid, med rätt utrustning, aldrig glömma vantar till barnen, och se till att ha ordning och reda i köket, garderoben, garaget och själen. Handlar det, för att citera sociologen Lyttkens beskrivning av svenska ideal från modernismens glansdagar, om en människa utan lortiga skrymslen i sin själ, genomskinlig och klar som det rena förnuftet självt? Men icke. Deras liv i övrigt signalerar ingen vidare omsorg om detaljer och renlighet.
Inte ens trädgårdar visar sådan spridning, de flesta vattnar blommorna och skottar snö när det kommit någon decimeter. Visst brukar det finnas någon boomer på gatan som gärna står och småskottar och blänger på förbipasserande, kanske för att läxa upp, kanske för att socialisera. Men motsvarigheten till tvättnördens kunskaper om keramisk lackförsegling och nanopolering är svår att hitta. Och det behöver inte handla om en Saab Sonett, en 3,0 CS eller en guldfärgad P1800 ES i mint condition, nej, det kan vara en helt vanlig Focus eller Tiguan.
Det finns teveprogram om stökiga trädgårdar och hus, men bilslarvern är det tyst om. Man betalar kanske flera tusen i månaden för städhjälp hemma, men bilen får inte ens Circle K:s ekonomitvätt en gång om året. Kaffe, vägsalt och fågelfekalier omvandlas till fläckar och flygrost medan slarvern obekymrat smaskar i sig snask och snabbmat i bilen.
Toleransen hade varit ännu mindre i en del andra länder. I Japan är bilvård en del av bilkulturen och många tvättar bilen varje vecka. I Skandinavien i genomsnitt 4–6 gånger per år, i Tyskland och USA mer än dubbelt så ofta, men där har de snabbtvättar som kostar fem euro/dollar och tvättar på en minut. Det är inget för svensk vinter. Och det verkar trist och lite skevt att parkera sin nytvättade premiumbil utanför Lidl och Aldi dit man går för att fynda billig mat.
Är kanske Challe, John och andra smutsälskare de sanna livsnjutarna, som inte ser blänkande lack som tecken på att man lyckats utan låter förmågan att leva i nuet vara viktigare än att vårda ens grejer? Smutsen ger ändå bilen karaktär, man slipper oroa sig för att någon vill ha skjuts och tjuven går till nästa bil. Så fördelar finns onekligen.
Och man måste inte. Experter rekommenderar tvätt en gång i veckan på vintern på grund av vägsalt, på sommaren är en gång i veckan onödigt. För bilbesiktningen krävs det inte så länge registreringsskylten är läsbar och backspeglarna inte är täckta av lera. Men enligt vissa grannar, svärfäder och bilvårdsbranschen är det oansvarigt att ha en smutsig bil.
Även om regelbunden tvätt skyddar lacken från att mattas uppstår de flesta rostproblem på grund av dåligt rostskydd. En bil med riktigt bra rostskydd – Audi, Peugeot, Renault, Land Rover, Volvo – är sällan rostig ens efter misskötsel och de rostskador man ser är ofta, efter en närmare titt, på omlackade delar. Därmed faller det ekonomiska argumentet. Och är inte tid pengar?
Frågan är – borde vi tvätta bilen oftare eller inte?