Jag hade bestämt mig för att minska ner bilparken. Jag var orimligt trött på bilar som inte används, försäkringar som kostar skjortfabrik och gamla bilar som ständigt krånglar så fort man plockar fram dem. Precis när jag bestämt mig att här ska det säljas, så kom en alldeles för fin Chevrolet Blazer från 1989 i vägen. Jag skrev om den i en tidigare kolumn.
Knappt hann servon ge upp och jag få servopumpen bytt på Blazern innan jag fick cravings efter en lite rappare gammal jänkare. Jag ägnade några nätter åt Blocket och amerikanska bilsajter innan jag bestämde mig för att en Ford Mustang Mach 1 Fastback, den med monsterkarossen och Cleveland-lina (racemotorn) från 1971 var den ultimata bilen. Jag hade en Dodge Charger från 1968 tidigare, men tycker att Fastbacken har mer attityd med sin långa sluttande bakruta man endast kan studera stjärnorna i.
Jag hittade ett magiskt svensksålt exempel med 4 900 dokumenterade mil på mätaren. Jag älskar den! Men efter två veckor, 110 mil, nya spindelleder, bromsskivor och belägg, hjullager och glidbultar, damasker, bärarmar, styrleder, hjullager, krängningshämmarfästen och en hjulinställning kommer jag ändå fram till att jag behöver en något nyare pendlarbil.
Men jag var fast i det amerikanska.
Tyskarnas perfektion kunde inte längre fylla mina krav på bil med själ. Jag var snart tillbaka på Blocket och de amerikanska bilsajterna. Jag behöver en bil jag kan lasta i, men jag vill också ha muskler. Jag vill ha en bil med attityd och själ, men fortfarande funktionell. Jag kom fram till att jag egentligen vill ha Blazern, men modern. Gärna med en Cleveland-motor. Och backkamera.
”Det var som att de snott min Blazer, behållit själen och uppdaterat allt annat”
Då slog det mig att Blazern måste ju ha en arvinge, någon bastard till barnbarn eller så. Jag vände mig till ChatGPT och fick svaret: ”Efter den ikoniska Blazern ersattes den fullstora modellen med Chevrolet Tahoe 1995.” Ett hopp tändes inom mig! Görs den fortfarande? ChatGPT svarade med en bild på en svart Tahoe 2026. Jag hörde mig själv säga ”Yes!” lite för högt klockan 01.22 en måndag, som blivit tisdag.
Till min lycka fanns en återförsäljare i Sollentuna. Jag mailade dem direkt och somnade med ett leende.
Det var som att de visste vad jag letade efter. Det var som att de snott min Blazer, behållit själen och uppdaterat allt annat. Dessutom med lite Cleveland-känsla på GM:s 6,2-liters V8:a, men med modernt vridmoment och tiostegad låda istället för fyra.
Och extra allt av allt. Jag var lika såld som bilen blev.
Leendet jag somnade med fantiserande om bilen, höll i sig när jag lämnade butiken i bilen jag fantiserat om. Stumt fascinerad av hur amerikanarna lyckas behålla känslan som jag trodde bara gamla bilar kunde ha. Tahoen är likt Blazern som att köra runt ett mindre enfamiljshus, fast utan att behöva korrigera styrningen lika intensivt som en segelbåt med sidvind. Tahoen ligger bättre på vägen i 180 km/h än vad Blazern gör i 70 km/h, 37 år av teknikutveckling senare.
Min vana trogen tog jag bilen hem till mamma för att visa den, det gör jag alltid när jag köpt ny bil. ”Vad fin! Och med dragkrok. Då kan du ju åka på husvagnssemester som du pratade om när du var liten”, sa mamma.
Tjugo minuter senare hade jag köpt husvagn på nätet. Fyrtiofem minuter senare insåg jag att mitt körkort inte räcker till för tyngden. Ytterligare 20 minuter senare hade jag bokat den enda uppkörningen för B96-kort som fanns tillgänglig i Sverige samma vecka, i Helsingborg. På plats i Helsingborg inser jag att det är Natomöte och alla hotell är fullsatta. Efter två dygn på vandrarhem med delad toa och dusch, intensivkurs och snäll examinator har jag nu rätt körkort.
På vägen hem ringer Jure från Olofsson Auto och berättar att Lambon jag glömt bort att jag beställde för en evighet sedan nu är i hallen och väntar på upphämtning; innan jag var tillbaka hos mamma i Uppsala hann även firman som renoverat min Mercedes 350SL från 1973 under en annan evighet höra av sig och berätta att den var klar. Den hade jag också glömt.
Det som skulle bli en minskad bilpark blev nu ett tillskott på en Blazer, en Mach 1:a, en Tahoe, en husvagn, en Lambo och dessutom en 350SL som återuppstod från det glömda.
Och vad lär vi oss av det? Att lyckliga stunder sällan är stunder utan bilar. Och det verkar ju dumt att sluta med det man blir lycklig av.
