Våren har fört med sig en hel del spännande projekt. Ett av mina projekt, som jag alltid längtar till, är min Z3. Jag skrev om den för några nummer sedan, om småfix att ta itu med. Småfelen betas av ett efter ett, och min mekanikerkompanjon, ChatGPT, som för övrigt har bett om att jag från och med nu tilltalar honom (tydligen är min ChatGPT en äldre, erfaren och italiensk före detta mekaniker) vid namn: Geppetto. Något passande, trots allt, då vi har ingifta släktingar från Italien.

Efter varje utbytt komponent blir Z3:an lite piggare och gladare. Ibland undrar jag om den har servats någon gång alls sedan slutet av 1990-talet. Det kanske till viss del även förklarar det relativt schyssta priset jag fick.

Men det är glädjens projekt och Geppetto har nu tipsat om att se över motorns luftsystem och misstänker att en av luftpumparna har gjort sitt. Geppetto är för övrigt inte sponsrad av BMW, även om jag har mina misstankar.

Dessvärre kommer Geppetto inte att få uppleva bilen, om han inte på något vis kommer åt bilens CPU. Och jag är inte så säker på att jag vill det.

Vad är det som ger en bil sin karaktär? Är det designen, arvet, associationerna? Eller ens egna kopplingar och känslomässiga band till bilen i fråga? Gällande Z3:an har det nog att göra med det faktum att jag kan äga en James Bond-bil. Som britt är det trots allt lite spännande. Jag ser inte att jag kommer att äga en Aston Martin DB5:a inom en snar framtid, ty då måste vi först sälja många fler lösnummer av auto motor & sport (we’re getting there); och jag hade ändå kanske valt en DBS, från filmen I hennes majestäts hemliga tjänst. Det är en bil jag sannolikt aldrig kan tröttna på. Det gäller bara att välja rätt färg. Den grågröna tonen från filmen är inte helt fel, men det kanske ändå får bli en nyans av senapsgult.

” … kommer att hamna i glömska snabbare än minnet av vad din kollega åt till lunch igår”

En av mina närmaste vänner har en Volvo V40 – den med den något udda crossover-silhuetten. Den fick mig att fundera på vad som har hänt med bildesign de senaste åren. Då menar jag de senaste 20–25 åren. Finns det någon tillverkare som har designat en bil vi kommer att minnas, som är kännetecknande för en hel generation, oavsett bilmärke? Jag har en annan väldigt nära vän som har en Volvo 960, som han vårdar ömt. Och där kan vi börja prata om bilar som kännetecknar en era. Eller egentligen kanske 740, men 960 är en evolution av den tidigare.

Kommer vi att minnas, och ens prata om, bilar som V40, A4, eller … Suzuki Baleno? Min instinkt säger att den nämnda trion, och majoriteten av dess samtida konkurrenter, kommer att hamna i glömska snabbare än minnet av vad din kollega åt till lunch igår.

Plötsligt kliver EX30 fram som en cool designfotnot från 2020-talet; eventuellt även en bil som vi faktiskt minns för dess vågade gestalt. Lite som Kia Soul – som dessutom har ett kultfölje på andra sidan Atlanten, i USA.

En annan designklassiker numera är Mercedes-Benz 190. Det här är en bil som jag har varit nära att köpa vid minst fyra tillfällen, med en överambitiös dröm om att kanske bygga en Evo II-doftande kopia. Det här är designperfektion i sin sanna essens.

För att återkoppla till det föregående stycket säger jag nog varenda A4-generation, förutom möjligen den första, som såg riktigt ball ut som STW-bil.

Trevlig läsning! 

Från ledarsidan i auto motor & sport nummer 6/2026