Under 2000-talets första decennium fanns det få bilnamn som vägde tyngre än Bugatti Veyron – en bil som sprängde alla gränser, tekniskt, ekonomiskt och symboliskt, och snabbt blev ett riktmärke för vad en hyperbil kunde vara.
Därför väcker det uppmärksamhet när Bugatti nu återigen riktar strålkastarljuset mot Veyron-namnet. Inte genom att lansera en ny serieproducerad modell, utan via ett betydligt mer exklusivt projekt.
Läs också: Bugatti Tourbillon officiell – V16 utan turbo och 1 800 hästar
En modern hyllning till Bugattis ikon
Det Bugatti har visat upp är F.K.P. Hommage, ett unikt specialbygge framtaget som en hyllning till Ferdinand Karl Piëch – mannen som drev igenom Veyron-projektet och Bugattis moderna återkomst.
Bilen är byggd inom Bugattis nya Solitaire-program, där tillverkaren skapar helt skräddarsydda engångsbilar för enskilda kunder.
Här handlar det inte om nostalgi för nostalgins skull, utan om att visa hur Bugatti själva tolkar sitt arv i dag.
Modern teknik under klassiska linjer
Trots de tydliga visuella kopplingarna till Veyron bygger F.K.P. Hommage på Bugatti Mistral-plattformen.
Det ger större frihet i designen och gör det möjligt att återskapa flera av Veyrons karaktärsdrag som hade varit svåra att lösa med Chiron som bas.
Drivlinan är Bugattis mest extrema version av den klassiska W16-motorn, med 1 578 hästkrafter – betydligt mer än original-Veyronens redan absurda siffror.
Bekant – men tydligt uppdaterad
Designen känns omedelbart igen. Proportionerna, sidolinjerna och balansen mellan elegans och brutalitet är tydligt Veyron.
Samtidigt är allt mer stramt, bredare och mer modernt, från ljussignaturerna till hjul och aerodynamiska detaljer.
Färgsättningen i svart och rött är en blinkning till den första kundlevererade Veyronen från 2005, här utförd i exponerad kolfiber och tonade lacklager.
En comeback på Bugattis villkor
Så – gör Bugatti Veyron comeback? Inte som ny modell i katalogen.
Men som idé, design och symbol är den definitivt tillbaka. F.K.P. Hommage visar hur Bugatti kan blicka bakåt utan att fastna där – och samtidigt göra det tydligt vem som fortfarande sätter ribban.
