Andra generationen Mini Cooper S Cabriolet är klart förbättrad jämfört med sin föregångare. Den är både mer praktisk och mer linjeskön. Finns det inga nackdelar?
Kördynamik, byggkvalitet och yttre design är på topp i Mini Cab. Det är egentligen bara inredningen som inte får godkänt av vår testförare. (Observera att denna provkörningsrapport publicerades första gången i auto motor & sport nr 5-2009.)
”The hills come alive with the Sound of Music”.
En klarblå himmel bildar fond till de snöklädda alperna. Femgradig Sound of Music-varning är utfärdad. Vi befinner oss i Österrike – och det är februari! En vågad tidpunkt och plats att ha en cabprovkörning på.
Att köra öppet i temperaturer mellan +4 och -4 grader i två och en halv timme är inga som helst problem. Dragfritt med sidorutorna uppe (lite fegt) och vindskyddet bakom framstolarna på plats. Klimatanläggningen har ett speciellt open mode-läge som optimerar temperaturkomforten.
Möjligen bidrar den ovanligt upprätta vindrutan också till det angenäma klimatet. Det är i varje fall skönt att inte känna sig inklämd under en alltför sluttande vindruta.
Luttrad reporter lämnade svensk kyla – och fann österrikisk! Valet av tid och plats är dock högst medvetet av BMW.
Då kan vi ta suffletten med en gång. Den är ”tvådelad”. Ena delen är ett elstyrt soltak som går att öppna i upp till 130 km/h, resten av suffletten regleras elektrohydrauliskt och kan fällas i farter upp till 30 km/h. Hela processen ska ta cirka 15 sekunder, mina prov gav dock tider runt 20 sekunder. Den Cooper S vi körde hade ett elakt resonansljud runt 1.500 varv per minut vilket för-svann nästan helt med cabben uppe.
Över till den största förändringen – motorerna. Kompressorn i Cooper S är utslängd och ersatt med en turbo vilket möjligen kan förklara resonansfenomenen som inte fanns hos den gamla motorn.
Man blir snabbt övertygad för att inte säga överväldigad. 1,6-litersmotorn lämnar 175 hästar och 240 Nm vilket tillfälligt ökar till 260 Nm vid maximal belastning. Från 2.000 varv per minut kan man sluta använda växellådan. Motorn bara möljar på och tycks tro att den är på minst 1,8 liter. Hade man fått önska sig något vore det en mer aktiv ljudtrimming. Nu är motorljudet lite väl diskret när man kör öppet.
Cooper har i princip samma motor men utan kompressor. Commonrail-insprutning är gemensamt för båda medan Coopermotorn har BMW:s Valvetronicsystem för ventilstyrning. Vi återkommer med intryck från Coopern, som inte kördes vid detta tillfälle.
Ett bra chassi tål mycket stryk. ”Plåt-Minin” har charmat de mest luttrade motorjournalister och cabben är inte mycket sämre. BMW har valt teststräckan med stort självförtroende. Bitvis slingrande alpvägar med potthål djupa som Bajkalsjön och envist återkommande tvärskarvar bekommer inte Mini Cab ett dugg. Inte ett knirk eller gnek från inredningen. Bara ett lätt slammer från sidorutorna. Det finns gränser för vad ramlösa rutor klarar.
Den rappa elservon skär som i smör och förmedlar underlaget med en sällsynt skärpa. McPherson-ben fram och multilänk à la BMW 1-serie bak håller hjulen på plats kombinerat med en nydesignad bottenplatta. Chassit var ju så bra redan innan så för att känna skillnaden måste man köra vansinnigt fort. Det är nästan så man frågar sig om det inte är onödigt bra. Cabbar körs oftast lugnt och stilla för maximal naturupplevelse, eller?
Fler nyheter: en ny störtbåge löper numera obruten från sida till sida och ligger i höjd med nackskydden bak. Därmed har man fått en genomlastningsfunktion som ökar praktikaliteten drastiskt.
Vem köper en Mini Cab? Svårt att veta. BMW räknar med att sälja 100 stycken i Sverige i år.
Kördynamik, byggkvalitet och yttre design är absolut på topp – så snälla BMW, sätt er bästa designer i arbete och gör en inredning som man kan leva med – sedan är saken biff!
