Knasigt namn på en knasig bil – dags för ännu en succé från Nissan?! Man kan ibland undra varför Nissan gör ”vanliga bilar”.
Designavdelningen slog till med ett överflöd av linjer och lust – alltså allt annat än japanskt likformigt. (Notera att denna provkörning publicerades första gången i auto motor & sport nr 17-2010)
Tänk Nissan Micra, Almera, Primera. Nej föresten gör inte det – om du inte vill vara ensam med dina tankar och somna…
Tänk i stället GT-R, Qashqai, 370 Z och nu också Juke. Hur kan ett och samma företag ha gjort några av de tristaste bilar som finns och samtidigt några av de fränaste, ballaste, djärvaste?
Lilla Juke (Joke, Dike, Duke, Puke…) delar plattform med Renault Clio och Nissan Note (okej bilar) och det höjer inte direkt förväntningarna.
Men vad hände egentligen på designavdelningen? Nissans svar på Chris Bangle slog till med ett överflöd av linjer, lampor och lust som är allt annat än japanskt likformigt. Interiören är nästan lika fantastisk och dessutom välbyggd.
Provkörningsbilen har Renaults 110-hästarsdiesel som är helt okej, menden är långt ifrån lika spännande som designen. En
Klicka för tekniska data om omdöme.
bra men inte så skojig kamrat, som vanliga Nissanbilar alltså.
Den sexstegade växellådan har däremot tajta snabba lägen och styrningen är av typen spårhud, mycket direkt.
Vägkänslan är kanske inte hundra och chassit når inte upp till Minis höjder – även om Nissan pekar ut Mini Countryman som måltavla. Men för att vara en liten suv styr, svänger och leker Joke riktigt bra.
I värstingutförande med 190-hästars bensinmotor och 4WD med tourqe vectoring (kraften fördelas till det yttre hjulet) blir Juke galen på helt rätt sätt.
Baksidorna? Fjädringen är ganska hård och utrymmena är inget att skryta med. Baksätet är trångt. Sikten bakåt är inte heller direkt strålande.
Men rymliga, trista bilar finns det alldeles för gott om.
