Volvos snålaste produktionsbil någonsin är inget tekniskt underverk, men det är en fin bil som ger begär efter mer.
Vår testbil, 1,6 D DRIVe, saknar Volvos nya start-stopp-system, men den är ändå ett bättre val än ”vanliga” 1,6D.
Det känns som om uppförsbacken aldrig vill ta slut. Färddatorns små gröna siffror tickar obönhörligen vidare uppåt, uppåt. 0,46, 0,47, 0,48…
Det är en vacker frostnupen dag, himlen är lika vit och lysande som snön och vore det inte för det där svarta asfalt-strecket så kunde upp lika gärna vara ner.
Inne i bilen är det lugnt och tyst. Det är inte riktigt "business as usual" eller en vanlig testdag på auto motor & sport.
Men det betyder inte att tankarna går långsammare, utan bara att sinnena är kalibrerade för att uppleva andra saker. Som hur kuperad E4:an norrut från Stockholm verkligen är. Det är backe upp och backe ner, och de små gröna siffrorna på färddatorn följer med i svängarna, förlåt lutningarna. Stigande, fallande. Som en hyperkänslig aktiebörs.
Glädje och sorg, typ.
C30 1,6 DRIVe är ett bra val framför standardbilen, visar vårt test.
Bakom mig åker den gamla tiden, eller det gamla tänket. En snabb blick skulle säga att det är två tvillingbilar som är ute och åker men i verkligheten är det Volvo C30 1,6D av version 1.0 och 1,5.0
Nej, det är inte 2.0. Det smakar inte främmande frän framtid eller spännande high-tech. Snarare lite förnuftig nutid. Det mest uppenbara som saknas är ett start & stoppsystem.
Under en normal testdag har vi lustkänslorna i högsätet och fokus på frågor som: på vilket sätt kan bilen för dagen göra livet lite njutbarare, lite sinnligare, lite mindre nollställd transport mellan A och B?
Men i dag utvärderar vi det första fröet från Volvos nya trimmarstuga kallad DRIVe. Bakom rullar den "vanliga" C30, konstruerad i en tid då bränsledropparna inte hade belastats med moralisk beskattning.
Aerodynamik är det första och enklaste steget mot snålare bilar. Aktern har fått en vinge över bakluckan och en diffusor under den bakre stötfångaren. Fälgarna är även de vindoptimerade.
Volvo har vindtrimmat kaross och underrede samt sänkt fjädringen tio millimeter – vilket totalt resulterar i ett tio
Under bilen finns täckplattor som sänker luftmotståndet.
procent sänkt luftmotstånd. Utväxlingen på de tre högsta växlarna är höjd – men det sitter fortfarande en femväxlad låda i bilen, en låda som fyllts med olja som har lägre friktion. 2.000 motorvarv ger 101,6 km/h mot 96,6 km/h i den gamla bilen.
Dieselmotorn har oförändrad effekt men är enligt uppgift fyra gram snålare per kilometer. På sommarväg ska lågfriktionsdäck sänka CO2-utsläppen med 2,5 gram/km, men vi rullar på odubbade Michelin vinterdäck.
Bilen bakom lever sitt liv som hyrbil och har rullat drygt 1 500 mil. Den lilla vita är en fräsch testbil med blott 215 mil på mätaren. Vad det betyder för förbrukningen är inte lätt att exakt besvara och för att göra jämförelsen ännu lite mer haltande är hyrbilen skodd med Gislaved Frost dubbdäck.
Men hur vi än rullar så hittar vi hela tiden små skillnader till DRIVe:s fördel. Ju högre hastighet, desto större skillnad i förbrukning. Totalt sett hamnar testförbrukningen 10 procent under standardbilens.
Skillnaderna i upplevelse är faktiskt större än så: DRIVe känns mycket tajtare, som om den vuxit upp på biff och groddar och långa promenader medan originalbilen känns lös i hullet och skvalpigare – som en produkt av chips, godis och soffasittande.
DRIVe har högre kvalitetskänsla, rullar tystare och trots sänkt fjädring går den bekvämt. En sladdrig gardin över bagageutrymmet är bytt mot en stabilare hatthylla.
Som lägst kryper förbrukningen ner till 0,37 på landsväg, det blir 140 mil mellan tankningarna. När dagen lider mot sitt slut kan jag bokföra den försiktigaste testkörningen i mannaminne. Det är mycket märkligt hur trist det är att köra långsamt men hur kul det kan vara att köra snålt.
Och tänk att det kan vara så enkelt att spara tio procent bränsle. Tänk så många liter per år det skulle betyda för hela Sverige.
