Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Publicerades första gången i auto motor & sport nummer 11/2026
Det är smått surrealistiskt. För första gången i min karriär åker jag tunnelbana till ett rally. Jag har visserligen liftat med en barnfamilj i Buenos Aires när jag inte fick tag i taxi och skulle starta Dakarrallyt 2010, men tunnelbana känns ändå mer otippat.
Klockan är halv sju på morgonen. Runt mig sitter människor på väg till jobbet en torsdag mitt i sommaren. Själv är jag på väg till Armémuseum i Stockholm, och kontoret är en Volvo Amazon från 1965. Uppdraget är mitt fjortonde deltagande i Midnattssolsrallyt – tävlingen som har en speciell plats i mitt hjärta, eftersom det var så jag en gång kom in i bilrally.
Att jag nu gör premiär som codriver i Regularityklassen beror på Ingemar Bjerkborn, fyrfaldig deltagare i legendariska Monte Carlo Historic Rally. Han är teamchef för en satsning i årets Midnattssolsrally, och frågade om jag ville åka med rookien Martin Hansson, som skulle köra sitt livs första rally. Jag är ju proffs i Dakarrallyt, men regularity rally var nytt för mig. En helt annan utmaning. Såklart jag sade ja!
Regularity är precisionskörning. Man ska hålla en exakt snitthastighet från start till mål, ibland byta hastighet mitt i sträckan, och hela tiden ligga rätt på tiondelen. För codrivern är det svettigt: trippmätare, tidtagning, roadbook, passertider. Det är som att jonglera med flera bollar medan man åker rally.
”Sedan fastnade vi bakom en enorm gräsklippare som tog upp hela dikeskanten”
Man kan tycka att 45–50 kilometer i timmen i snitt inte är så snabbt, men på krokiga och smala vägar kan det bli spännande ändå. Och som om inte det vore nog kördes första dagen på vanliga vägar, med vanlig trafik. Inga avlysta sträckor. Det skapade en del… ja, låt oss kalla det oväntade situationer.
Redan på första sträckan blev det stopp. Ett vägarbetsfordon blockerade vägen helt. Jag ringde tävlingsledningen och rapporterade läget medan några ekipage drog iväg järnet för att ta igen tid. Vi höll oss till laglig hastighet och tänkte att säkerheten går först.
Sedan fastnade vi bakom en enorm gräsklippare som tog upp hela dikeskanten. På nästa sträcka fick vi möte av en lastbil på en smal grusväg och fick lägga halva Amazonen i diket för att undvika krock. Pulsen var högre än i Dakar.
Men mest surrealistiskt var tanten som råkade köra jämsides med oss precis när vi drog iväg i starten på sträcka fem. Hennes ögon spärrades upp när vår rallybil kastade sig iväg i full rulle på hennes grusväg. Får man verkligen köra så här?
Det tog en dag att förstå hur allt fungerade – instrumenten, tempojusteringen, logiken. Men sedan började det släppa. Vi blev bättre för varje sträcka. Kommunikationen mellan oss funkade toppen.
Och till slut stod vi där efter tre rallydagar: åtta totalt i Regularity, som rena rookies i en klass där vissa hade närmare tusen rallyn under bältet. Prispallen blev trippel danskt och sedan dubbelt finskt – och vi blev tredje svenska ekipage i resultatlistan.
Midnattssolsrallyt firade dessutom 20 år sedan nypremiären som historiskt rally. För mig är det också tjugo år sedan jag blev värvad till Kungliga Automobilklubben av förre ordföranden Christer Zetterberg. Året efter fick jag som första mc-förare i historien köra som föråkare i Midnattssolsrallyt med min Dakarhoj.
Vilken rallyfest det var! En massa publik i skogarna och varje stad vi passerade från Skåne och norrut. Den stora publikfavoriten var filmstjärnan Mikael Persbrandt!
Fyra år körde jag hoj. Sedan fick jag chansen att delta första gången i bil 2011, inbjuden att köra Team Tidös Porsche 911 Carrera, med Björn Waldegård, Stig Blomqvist och Åke ”Bryggarn” Andersson som teamkollegor. Det året vann Indy 500-vinnaren Kenny Bräck.
Och nu, 2026, kör vi från Stockholm till Tierp. Tyvärr inte lika mycket publik. Inga filmstjärnor.
Men Midnattssolsrallyt fortsätter att överraska. Tänk att man får köra regularity rally på vanlig väg!
