Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Vad skrev jag nu? Skrev jag att jag inte är intresserad av bilar? Ja, det gjorde jag. Men vad menar jag då? Jag har ju levt ett helt liv med bilar, jag skriver i denna motortidning och jag jobbar just nu även med att spela in ett bilprogram där jag är programledare tillsammans med Snickar-Matte. Plus att jag arrangerar körevent med sportbilar för företag och lär ut bilkörning som personlig tränare – så vad i hela friden menar jag nu?
Jag brukar förklara mitt ointresse så här: Fråga Björn Borg om hur stort intresse han har för tennisracketar, fråga Ingemar Stenmark hur hans intresse för slalompjäxor ser ut. Eller Börje Salming om han går igång på benskydd.
Samma är det för mig, bilar är utrustning, verktyg, vapen för att köra 250–300 km/h på gränsen för vad det går, ibland över gränsen och då får man åka ambulans och träffa trevliga sjuksköterskor och läkare. Bilen, den går jag i och ur. Oftast äger man den inte utan det gör teamet, Volvo, Porsche eller BMW. Man kommer, byter om, kör, går ur och åker hem.
Men vanliga bilar då? Vi kan börja med Porsche, Ferrari, Nissan GT-R med flera. Det är tveksamt hur bra jag gillar dem. Jag äger en Nissan GT-R själv, men får sällan ut någon kick av biltypen. För tung och svampig på bana, och för spårig, bullrig och obekväm på vanlig väg och sämst av allt, man blir av med körkortet i sportbilar. Samma med Porsche och Ferrari. Visst är de alla vackra konstverk, och ska man inte så långt funkar de bra.
När jag hade en BMW X6 tog polisen mig i 170 km/h på en 70-väg mitt i natten. När de kom fram till bildörren sade konstapeln irriterat:
”Du kanske inte tycker att 170 km/h är snabbt men det tycker vi.” Sedan släppte han mig utan böter om jag lovade att köra långsammare, men redan efter några hundra meter gick det i 120 km/h. Så jag bestämde mig för att det fick vara slut med dessa monsterbilar där 170 känns som 70.
Nu löste det sig någon vecka senare när jag kom ut från bostaden vid lunch och skulle flyga med FBK till Luleå för en SHL-match. Då var bilen borta, fanns ej mer, den hade gått upp i rök. Den kanske finns i Ryssland idag, vad vet jag?
Så igen: Vad menar jag? Jo, jag menar att jag sällan öppnar motorhuven, jag intresserar mig sällan för hästkrafter och prestanda, jag tittar sällan efter om bilen är snygg. Jag åker i bilen, jag ”sätter på mig” bilen och kör den dit den ska. På motorväg men också på bana. Jag vill ”köra” mina bilar. Jag tycker de flesta bilar idag har godkända former, prestanda, interiörer och så vidare. Självklart fattar jag att man åker bättre och mer bekvämt i en BMW X5 än i en Nissan X-Trail, men den sistnämnda funkar också.
Björn Borg vill ha sitt racket strängat ordentligt, Stenmark vill ha pjäxor där foten sitter fast, Salming vill ha benskydd som skyddar benen och inte känns klumpiga, och jag vill ha en bil som beter sig som jag vill, jag skiter i vad, varför och hur. Den ska inte ha egna intressen utan bara tjäna mig och allt det jag vill att den ska göra åt mig.
När jag testar sportbilar på bana har jag därför sällan någon annan åsikt om bilen än om den är utmanande att köra, och då menar jag KÖRA. Det är viktigt att jag älskar bromsarna, styrningen och väghållningen. Vad för typ av bromsar, motor och chassi den har intresserar mig väldigt lite. Men ge mig en rolig bil, vilken som helst, och jag ska köra skiten ur den åt dig!
