Det har hunnit rinna en hel del vatten under broarna sedan sist vi hördes. Jag har hunnit fylla år – en åldersångest som förstärktes av att jag plötsligt fick reklam för hörapparater i mitt flöde några dagar senare. Med detta som utgångspunkt, det vill säga tid, vill jag ta upp något som jag har funderat på. Det är lätt att bli blind för sin samtid; det vi bevittnar är utvecklingen i realtid.
Allteftersom bilen utvecklas (nu sätter jag diskussionen om drivlina åt sidan) blir den egentligen bara bättre och bättre. Den rationaliseras, skulle man kunna säga. Jag hade en diskussion med en branschkollega nyligen – som jag dessvärre har glömt vem det var just för stunden (sorry om du läser detta och möjligen är det jag själv som är branschkollegan) – som menade något i stil med att bilen utvecklas för att på sikt kunna köra själv. Ingen raketforskning visserligen – det är förstås exakt vad som pågår. Och så har det pågått ända sedan bilen blev kommersiell i början av 1900-talet.
Bilen fick elektrisk startmotor, tak, styrservo, automatlåda, och senare regnsensorer, parkeringssensorer, automatisk parkeringsfunktion – och nu har den åsikter om huruvida jag bör ta en fika eller inte.
Ofta säger man att man behöver titta i backspegeln för att veta åt vilket håll man ska. När den elektriska startmotorn stoppades in i bilen var det ingen som tänkte att ”detta gör vi för att du ska slippa köra alls om hundra år”. Nej, utan det naturliga resultatet är den långsamma doktrin som successivt rationaliserade bort det som vi en gång tyckte var kul. Eller?
Vi kan backa ännu ett steg: bilen byggdes inte från början ”för att man älskade att köra”. Häst och vagn fick man skjuts i. Begreppet dashboard (som bokstavligen skyddade passagerarna från kast och stänk från hästens hovar) är ett ord som helt enkelt har burits över till den automatiserade vagnen.
”Ur ett transportbehov har det vuxit fram fantastiska intressen: Vem kan bygga den mest effektiva motorn? Vem kan designa den snyggaste bilen?”
Med detta i åtanke är vi snart på väg att sluta cirkeln. Automobilen började som en automatiserad hästdriven vagn, sedan hände det massor under flera decennier, och nu är vi på väg tillbaka till ruta ett: nämligen att bli runtskjutsade i en vagn med fyra hjul.
Som vi tidigare har nämnt är det här något som Tesla redan utvärderar i Europa. I skrivande stund har Tesla fått grönt ljus av Transportstyrelsen för test av autonom körning i flertalet svenska kommuner: Askersund, Haninge, Sunne, Mullsjö och Nacka.
Miraklet i det hela är att ett bilintresse har vuxit fram under utvecklingens gång; vi tycker att det är kul att själva få köra bil. ”Inget ont som inte har något gott med sig”, sägs det. (Nej, ett transportbehov är inte ont, men citatet gillar jag.)
Ur ett transportbehov har det alltså vuxit fram fantastiska intressen: Vem kan bygga den mest effektiva motorn? Vem kan köra snabbast av alla? Vem kan designa den snyggaste bilen? Och så fortsätter det. Det är just det här som vi ska ta fasta på i tider av osäkerhet, där ingen tycks veta vart industrin är på väg. Sedan kommer det alltid att finnas de som bara vill ta sig till punkt B, men å andra sidan finns alla vi som plockar fram våra sommarbilar som vi ständigt förbättrar från en säsong till nästa.
Med historikerglasögonen på blir det solklart att vissa slogans och slagord har uppstått: ”There is no substitute”, ”Freude am Fahren” eller ”Vorsprung durch Technik”. I detta nummer [auto motor & sport nr 9/26] presenteras en variation av olika bilar som alla representerar det ovannämnda på olika sätt.
Från dammsugarbilar med elmotor till mullrande V6-suvar och 50-åriga insprutnings-hatchbacks. Jag påminns ständigt om vilken mångfald det finns och att det verkligen finns något för alla. Njut nu av resten av sommaren, och som en läsare på Facebook skrev: ”Strunta i vad som får hjulen att snurra, och ha kul bara!”
Trevlig läsning!
Från ledarsidan i auto motor & sport nummer 9/2026
