Julias familj laddade batterierna med Audi e-tron under påskhelgen och prövades i både tålamod, moral och etik vid landets laddplatser. ”Är jag en laddstolpstaliban eller laddstolpsdiplomat?”, undrar hon.
Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
När är vi framme?
Så lyder den klassiska frågan från barnstolen. Hade vi kört en ”vanlig” bil hade den varit lätt att svara på men nu kör vi elbil och då vet man aldrig exakt.
Vi rullar in på hamburgerkedjan för att slå två flugor i en smäll. Äta och ladda.
Bara några minuter tidigare har vi kollat laddstolpens status sajten uppladdning.nu. Grön lampa innebär att stolpen är ledig. Men när vi svänger in på parkeringen står en … LADDHYBRID där och tankar sitt mikroskopiska batteri med en maximal laddhastighet på 7,4 kW.
%*#^€!”?%!&%€#?!?!
Har en laddhybrid verkligen rätt att stå där och snigeltanka? En laddhybrid som har alternativbränsle och oändlig räckvidd? Han eller hon riskerar inte att bli strandsatt om batteriet sinar, för då kan de lugnt puttra vidare fossilt. Ägaren syns inte till.
Jag tittar på laddstolpens skärm, laddtid 03.35 minuter. Jag frestas att trycka på knappen ”Avbryt laddning”. Får man göra det? Har vi elbilister företräde? Vad gäller egentligen?
Ska vi verkligen behöva vänta på att den där laddgöken ska få sig några futtiga kilometer, med tanke på att laddhybriderna inte kan utnyttja full laddkapacitet på 50 kW på grund av den begränsande ombordladdaren.
Barnens ”När är vi framme?” ekar i huvudet. Den totala restiden för att nå svärmor nere i Skåne förlängs på ett ögonblick med 26 minuter och 25 sekunder.
Jag sneglar på barnen i backspegeln och ler. Jag gör det! Jag avbryter laddhybridens laddning och startar vår. Hoppas laddhybridisten inte ska se mitt tvivelaktiga drag eller få en notis om att laddningen avbrutits via sin app. Vi tar ett fönsterbord där jag gömmer mig bakom en stor hamburgare. Gjorde jag rätt eller fel som avbröt laddningen?
Från mitt tillhåll ser jag en Kia e-Niro köra in på parkeringen och få tji. Tar en tugga till på hamburgaren. I samma stund rullar en annan laddhybrid in för att ladda. De parkerar bredvid oss och börjar knappra på laddstolpens pekskärm. Men vad sjutton?! Sladden till laddhandsken når inte hela vägen till deras bil. Kollar min app, Audi e-tron laddar fortfarande. Inser att risken för att råka ut för min egen medicin är överhängande.
Nu ser jag den ”första” laddhybridfamiljen närma sig sin bil och koppla loss laddhandsken. De verkar inte notera mitt drag.
Något liknande händer på hemresan. Nu har vi fått is i magen och tänker förlita oss på ett enda laddstopp mellan Malmö och Stockholm. Och med ett enda laddstopp har vi lagt alla ägg i samma korg. När vi rullar in mot laddstolpen (också den invid en hamburgerrestaurang) stiger spänningen, kommer den vara ledig? Vi svänger in och ser att där står en … TESLA och tankar.
%*#^€!”?%!&%€#?!?!
Jaha. Tesla är ju en elbil för all del. Men har inte de ”egna” stolpar? Jag utbyter några trevlighetens ord för att ta reda på hur länge han ska ladda. 30 minuter. Han visar sig vara en söndagsåkare från trakten som tagit sig en liten laddutflykt.
Vi har bara 6 procents räckvidd och vill inte äventyra detta med ytterligare ett stopp i närheten – dessutom är vi ute efter hamburgarna intill. Jag parkerar bredvid och från baksätet blänger sex barnögon ner mot Teslan. I Model S råder total harmoni, det strömmar klassisk musik ur högtalarna medan föraren bläddrar lugnt i kvällstidningen.
Ogina tankar far genom huvudet. Varför ska han ladda med 50 kW när han kan åka till en Supercharger och tanka 125 kW? Och ingen hamburgare äter han heller. Dessutom ska han ju ingenstans. Han har inga hungriga barn. Och ingen brådska. Kan han inte ladda hemma?
På skylten framför laddstolpen står det: Laddning max 30 minuter. Inga andra officiella regler finns.
Vi tar en promenad med hunden i Jönköpings industriområde under tiden. Det finns såklart fördelar med ”slow travelling”. Man får se nya platser. Hunden och chauffören får fler pauser. Av batterisparande skäl håller man sig dessutom både till hastighetsbegränsningen och högerfilen – allt annat slukar för mycket av batteriet.
Det kan mycket väl vara så att vi får se fler laddstolpskonflikter på sikt, men det kan lika gärna vara så att vi får se fler laddstolpsromanser.
För även om resor med elbil är en övning i tålamod och diplomati är det också gyllene tillfällen för oss att stanna upp och prata med andra människor.
Med vänliga hälsningar, ”Laddstolpsdiplomaten”
