Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Jag är en man av karaktär brukar jag proklamera till de som orkar lyssna. Det jag säger betyder något, är väl det jag egentligen vill förmedla. Säger jag att att det är så, så är det så. Nu är det inte så. Jag hade som nyårslöfte att jag skulle hålla igen lite på bilfronten. Jag skulle tänka efter lite innan jag gjorde något dumt, inte köpa något som jag eventuellt skulle kunna förlora pengar på och så vidare. Så har det inte riktigt blivit. 

Det har väldigt lite med mig själv att göra och mer med de människor jag umgås med har jag konstaterat. Jag ska förklara. 

Jag ringde en god vän för ett par dagar sedan. Han är en bilfantast som jag, fast han har mer pengar. Han äger en Ariel Atom som är supertrimmad, som han bara har för att vara med på min barndag. ”Barnen älskar den”, säger han, ”jag kan inte sälja den. Jag använder den bara på din barndag, barnen skulle bli jätteledsna om den inte var med.” 

Han har en Lamborghini Huracán Performante som han kör bana med. Öhlins och han har tillsammans tagit fram en chassiuppgradering som gör att den går fortare än någon annan Lambo som finns runt en bana. Han har en Range Rover SVR, ni vet den med 600 hk typ, plus att han har några bilar till. 

I vårt samtal häromdagen väckte han en tanke. ”Borde vi inte ha en Lamborghini Aventador? Jag vet att du har din Ferrari och jag har mina bilar, men en Aventador är ändå en Aventador. Jag kan ha den till och från mina banträffar så kan du ha den resten av tiden. Det blir toppen! Vi kan köpa den tillsammans, då kostar det ju nästan ingenting!?” 

Nej, eller hur. En Aventador kostar fyra miljoner och helt enligt hans beräkningar kostar det ju bara hälften om man äger den tillsammans. Men det är ändå två miljoner. Det är två miljoner mer än vad jag har. 

Så vad sade jag till honom? Jag sade, självklart ska vi ha en Aventador. Det skulle se ut annars. Inom fem minuter från samtalet ringde jag Johan som är chef på Lamborghini i Sverige och sade att jag behöver en sådan och att han måste fixa en bra deal. 90 procent av mig vill att han inte ska göra det, eftersom jag egentligen inte har råd. Men vad gör han. Jo, han ger mig en kanondeal. På en nästan ny Aventador S, med alla tillval man vill ha. Jag får ett så bra pris att det gör ont i magen. 

Nu går vi över till fasen där jag måste börja hitta på ursäkter för att säga nej. För jag har egentligen inte råd. Jag säger ditten och datten. Ta min Ferrari i inbyte, räntan är för hög på finansieringen, ska man verkligen ha en grå Lambo? Jag försöker med allt, men misslyckas.

Alla runt omkring mig är jätteglada för min skull, för att jag äntligen ska få en Aventador. Men jag har inte råd för fan! Men att säga nej skulle förstöra min image lite. Vad ska ni läsare tro om jag tackar nej till en bra bilaffär? Nej, jag vet inte vad jag ska göra.

Det är kväll, och jag sitter med ett glas skumpa i handen. Det enda troliga är att jag ringer Johan om en stund och säger att jag tar den, även fast det är det dummaste jag kan göra. Men jag är väl inte känd för att ta bra beslut. 

Hur detta slutar kommer ni självklart kunna läsa i den här tidningen. Bäst för mig vore om allt glömdes bort. Men troligast är att det står en arg hingst på min radhusuppfart om ett par veckor. Den som lever får se. Önska mig lycka till. Med lite tur hinner någon annan köpa den. 

Jag måste byta vänner. Klart slut.